Tankar om Sanningen om lögnerna

Ofta är det både intressant och spännande att läsa biografier och därför köpte jag boken Sanningen om lögnerna av Frank Andersson och Joakim Langer. Jag gillade Franks dansanta jag i Let’s dance mycket och när jag växte upp var han en av de framgångsrika 56:orna som allt som oftast fyllde våra tv-rutor och kammade hem medalj på medalj.

Utgångsläget blir knappast sämre av att vi båda har ett förflutet i Trollhättan och att jag ofta släppte in en av hans bröder genom porten på Volvo Flygmotor under min tid där. Att jag just läst boken Radhusdisco av Morgan Larsson, där en av bröderna Andersson jobbar som fastighetsskötare och blir beundrad av småkillarna för sina muskler passar också utmärkt i tiden.

Dessutom är han nästan lika känd för sitt vilda liv som för sina idrottsliga prestationer, så jag hoppades på några timmars kul läsning och tog med mig boken till solstolen vid poolen.

Dessvärre måste jag erkänna att jag störde mig mer på det mesta än jag roades. Det känns minst sagt tråkigt, för utgångsmaterialet, det vill säga Franks liv, borde kunna bli en höjdare. Tyvärr förvaltas materialet inte väl och stundtals är både upplägget och språket ett riktigt hinder för mig när det gäller att ta mig igenom boken.

Jag vet att korrekturfel kan dyka upp även på de mest genomgångna texter, men när det står ”Ja vet” vid två tillfällen tror jag snarare att det är så att de helt enkelt skrivit som man pratar och inte korrekt skriftspråk. Ordet ”ju” förekommer så ofta att det känns konstigt när man läser. Det kan finnas så mycket som fem-sex gånger på en enda sida och det skapar en knepig läsrytm.

Citat som slängs in i texten kan få versal begynnelsebokstav ibland och gemen ibland och allt kokas ihop i en enda röra som gör att det är svårläst, trots att det knappast handlar om avancerat språkbruk eller omständliga och främmande ord.

Lite research sitter heller aldrig fel, tycker journalisten i mig, och det är klart att jag stör mig på att det kända programmet Här är ditt liv med Lasse Holmqvist benämns som Här har du ditt liv, när det är så enkelt att kolla via internet vad det faktiskt heter.

Allra värst är dock uttrycket ”Hör här!” som allt som oftast inleder en anekdot. Jamen, jag sitter ju redan med boken i handen och författarna behöver knappast fånga min uppmärksamhet än mer.

En annan sak är alla ”tack” och ”förlåt” som stoppas in här och var. Det gör att boken mer blir en uppgörelse med vissa personer som passerat Franks liv än en allmän läsning för oss andra. Skådespelerskan Grynet Molvig benämns bara som Grynet och det gör att det ännu en gång känns som om boken är skriven för de allra närmaste.

Historierna vi får ta del av är ibland dråpliga eller roliga, ibland tragiska eller tokiga och ibland surrealistiska eller intressanta, men de levereras så huller om buller att de inte helt kommer till sin rätt.

Ibland berättar Frank öppenhjärtigt om saker han varit med om och galna grejer han gjort. Han står för det och det uppskattar jag. Däremot tycker jag att det känns märkligt att han säger att han mer eller mindre råkar hamna i slagsmål och då fått fyra-fem misshandelsdomar mot sig. Om jag dömts för ett så allvarligt brott som misshandel är jag säker på att jag kunnat hålla ordning på antalet domar. Särskilt som de tycks gå att räkna på ena handens fingrar.

Varför han dömts och vad som hänt i de olika fallen får vi inte veta, utan det blir en lätt skrapning på ytan.

Trots att boken med sin titel ger sken av att vilja berätta sanningen om lögnerna och därmed sanningen om Frank Anderssons liv, så känner jag när jag slår ihop boken att jag aldrig kom så värst nära. Närmast kommer jag som läsare när han berättar om sin numera avlidne pappa, vars grav är bredvid den likaledes avlidna mamman. Ändå besöker han aldrig sin fars grav och det gör mig ont att det blev som det blev mellan dem båda.

När jag läste Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg fascinerades jag av hur väl Markus Lutteman lyckades fånga det som jag uppfattar som den äkta Patrik Sjöberg. Vi kom nära och det gjorde vi inte bara i de delar som handlade om de sexuella övergreppen, som är det inslag som fått mest uppmärksamhet av naturliga skäl, utan generellt var boken mycket bra upplagd, hade ett medryckande språk och en känsla som dröjde kvar.

Jag önskar att Frank Anderssons dramatiska liv hade förvaltats lika väl bokmässigt, för jag är rätt säker på att det hade gått.