Tankar kring Jag älskar dig inte

Omslaget till Christina Stiellis roman Jag älskar dig inte kan vara det snyggaste jag sett någonsin. Det kanske inte är så märkvärdigt egentligen, men det ger direkt en känsla som jag gillar. En bit av en kaffekopp andas vardag, bokens titel ropas ut som en rubrik i en tidning och slutligen finns ett ituklippt bröllopsfoto där saxen ännu ligger kvar, som för att påpeka att det är en helt ny separation vi ska få ta del av.

Sofia Scheutz heter designern och hon har gjort många snygga omslag och en hel del annat som jag var tvungen att leta upp på nätet.

När man kommer förbi det snygga omslaget och bläddrar sig fram i boken får vi möta Lotten som är gift med en man som hon älskar och tillsammans hade de två döttrar i gränslandet mellan förskola och skola. Redan tidigt i boken visar sig mannen vara en besvärlig och elak typ som hela tiden ser fel hos Lotten. Senast jag läste om en så osympatisk äkta man var i Maria Ernestams roman På andra sidan solen. Jag avskyr dem båda innerligt.

Det gör däremot inte Lotten. Hon älskar honom ändå. Till vansinnets rand. Och det gör mig tokig. Hon ältar och lider och då lider även jag.

Lotten är en härlig och levande kvinna som jag gladeligen haft som väninna. Hon skrattar, tar för sig och är helt enkelt en charmig person. Allt detta vänds mot henne av hennes bedrövlige man Per. Istället för att se hennes spontanitet, handlingskraft och initiativförmåga som något positivt väljer han att tolka det som något negativt och störande.

De sms han skickar när han lämnar henne är så elaka att jag har lust att gå till NK där han jobbar och skälla ut honom rejält. Så känns det. Det är självklart att jag som läsare blir berörd av Lottens öde, men samtidigt vill jag med kraft säga till henne att hon ska vara rysligt tacksam över att vara av med denna tunga ballast som han är för hennes stolta skepp.

Christina Stielli har ett vackert och målande språk som gör att man kommer nära Lotten, men jag kan inte låta bli att tycka att det blir väl masochistiskt ibland. Hon kräks, går ner i vikt, får panikångest och lugnande tabletter och allt detta ältas runt, runt under boken första ungefär 200 sidor. Allt medan vi läsare hela tiden förstår vilken skitstövel den där Per faktiskt är.

Sakta, ack så sakta, börjar hon så småningom få grepp om sin egen verklighet igen och då får hon kontakt med den Lotten hon brukade vara. Hon lägger nytt golv, som den utflyttade mannen givetvis inte tycker är tillräckligt bra, och hon börjar fundera på att hämnas, vilket hon som tur är lyckas med riktigt väl.

Det här är en stark debut och det är lätt att förstå att förlaget såg något speciellt i detta manus i den stora skörden som varje dag bärs ut av Posten. Trots att jag i grunden tycker att det är en bra bok, som förtjänar många läsare, har jag några invändningar.

Att Lotten blir så förtvivlad när mannen lämnar henne under mer eller mindre plötsliga former kan jag köpa, för han har under lång tid brutit ner henne ungefär på samma sätt som kvinnomisshandlare gör. Till slut känner hon sig värdelös och inte värd att älskas. 

Jag tycker ändå att det ältas för mycket. Det är klart att det i hennes liv tar tid att komma på fötter, men det blir några kapitel som blir alltför lika för att helt och hållet behålla mitt intresse och mina sympatier.

En annan sak är namnen. Naturligtvis får både föräldrar och författare döpa sina barn och karaktärer till vad de vill, men det är ändå så att vissa namn är förknippade med en viss ålder eller tenderar att bli för lika varandra i en och samma bok.

Gunnar har jag svårt att köpa, för han låter för gammal för att vara svåger, och dessutom är han gift med Linda, som är ett betydligt yngre namn. Sedan har vi Hasse och Bosse, där den förre är bror till Lotten och den andre är kollega. Det låter som Knatte och Fnatte i mina öron.

Mannen skaffar sig inte oväntat en älskarinna och hon får heta Liselotte. Lite väl likt Lotten, tycker jag, och undrar om tanken är att vi ska se henne som ett tydligt substitut eller rent av en utveckling eller bättre upplaga av Lotten.

Apropå Liselotte kanske det är jag som är trist och tråkig, men när hon har sex med Per utomhus mot en bil på en parkering i mitten av december inför ögonen på Lotten, som står gömd en bit bort, för jag rysningar av många orsaker. Att ha sex på parkeringsplatsen utanför barnens skola medan det är basar i skolan och därmed fullt av både föräldrar och barn i närheten är magstarkt i sig, men jag skulle bokstavligt talat frusit häcken av mig och hade aldrig kommit på tanken att ägna mig åt utomhussex dagen före Lucia på våra breddgrader.

Jag vet att det kan uppstå korrekturfel trots att boken är väl genomgången av flera par ögon ett flertal gånger och jag kan köpa att det på en sida står ”néscafe” och en annan ”Nescafé”, alltså hela tre skillnader på ett och samma ord, men det som retade mig mest var att ingen märkt att det blev en nolla för mycket när bodelningen var klar. Lotten får köpa ut sin man ur det gemensamma huset och får dessutom 400 000 kronor, medan mannen, enligt texten får 15 000 000 kronor. En nolla kan tyckas obetydlig, men här blir det parodiskt att det hela tiden talas om vilket guldläge Lotten fått samtidigt som hennes man sägs ha fått 15 miljoner.

Jodå, vi läsare räknar nollorna och inser att det är felskrivet, men ändå. Så sällan som siffror förekommer borde det kollats bättre.

Men jag gillar Lotten och därmed också romanen. Hon är en uppenbart vacker, klok och härlig person och jag är helt säker på att hennes liv kommer att bli riktigt bra när hon äntligen lyckats kapa de känslomässiga banden till elake exmaken. Dialogen hon har med både grannar och svåger/svägerska visar hur mycket skinn på näsan hon faktiskt har.

Tur för henne det. Och även tur för oss läsare, för då kan vi slå ihop boken och dra en lättnadens suck trots det som händer allra sist i boken…