Ger tarotkorten svaret?

I min bok finns mycket kärlek på olika nivåer...

Ibland funderar jag över hur mycket jag ska lämna ut av mig själv här på bloggen för det är en balansgång.

Häromdagen när jag hämtade söte sonen på skolan sa han apropå just ingenting plötsligt:

- Du pratar med människor du inte känner direkt om sånt som andra pratar om först efter ett halvår.

Kärlekens röda ros...

Jag tyckte att det var en riktigt träffande och intressant analys och bad om ett exempel. Då förklarade han hur det låtit i poolen på Karpathos för några veckor sedan och jag började genast skratta för visst hade han helt rätt. Av någon outgrundlig anledning kom jag in på mina förlossningar när jag pratade med en ungefär jämnårig svensk kvinna medan vi badade.

Ni som följt bloggen vet att arma dottern hade ont i ett öra i flera dagar i Grekland och det var så vi började prata, för yngsta dottern i familjen hade haft samma problem. Hon hade dock fått rådet av en svensk läkare en gång när de kommit hem att skölja öronen med färskvatten efter saltvattensbad, för det kan vara saltkristallerna som fastnar i öronen och irriterar.

Det tyckte jag var ett gott råd och så började vi prata om allt möjligt. Hur vi landade i just förlossningar har jag ingen aning om, men vem kan redogöra för vilka vägar ett spontant samtal tar?

Som en tulpan som slår ut blommar
vänskapen IRL, på nätet och i boken...

Jag har alltid varit en mycket öppen person och tycker att det är genom ge av sig själv man också får mycket tillbaka. Självklart kan jag förstå hur exponerande det kan kännas ibland för andra och jag passar mig för att lämna ut nära och kära på samma sätt som jag lämnar ut mig själv, för de måste också få välja vad andra ska veta om dem.

När man möts öga mot öga, som vi gjorde den där dagen i poolen, blir det ett trevligt möte där båda tar ansvar för den hastigt uppkomna relationen. Här på internet blir det annorlunda och allt blir väldigt svartvitt och kan leva långt efter det att jag själv valt att ta bort något, för alla vet hur lätt det är att kopiera.

Nu funderar jag på om och i så fall hur mycket jag ska skriva om en tarotläggning som jag gjorde igår. Jag har gjort det ett par gånger förut och tycker att det är otroligt intressant och givande.

Första gången var i Värmland i slutet av 1990-talet och precis allt, varenda liten till synes obetydlig detalj, stämde på pricken. Henne skulle jag gärna träffa igen, för hon gjorde ett oerhört starkt intryck på mig.

Jag har också en nära väninna som började med att lägga tarotkort för ett par år sedan och då och då lägger hon kort för mig, när hon behöver träna. Detta ser jag dock som lite speciellt eftersom hon känner mig så bra. Även om det är korten som berättar för mig, så ligger förstås hennes kunskap om mig som en mjukt och skönt täcke om min själ.

Mina tankar och funderingar blommar lika
intensivt som vallmon på en sommaräng...

I helgen som gick hittade jag en certifierad tarotmästare (det kan man minsann vara!) och min nyfikenhet väcktes igen. Inte minst för att jag fortfarande väntar på besked om boken jag skrivit. Jag tog kontakt med Mallan via e-post och ställde två frågor. Den ena gällde min bok, förstås.

Jag vill veta hur det ska gå för den - jag är så fruktansvärt dålig på att vänta. Antingen ger något förlag ut den eller så ger jag ut den själv. Punkt. Ut ska den nämligen efter allt mitt slit.

Mallan skrev bland annat så här efter tarotläggning:

Du har verkligen varit ambitiös med boken och lagt ned mycket känslor i den.
Du är fortfarande företagsam med den och du lyssnar på goda råd och försöker dra lärdom av det.
Det här är något du verkligen vill och du är beredd att få kämpa mycket.
Och du kommer få tänka om en aning, och detta är varken något som förvånar eller skrämmer dig speciellt mycket då du är en realistisk person.

I mitten av september händer något.
Jag tror att du får avslag eller ett råd om att du måste tänka om.
Kanske behövs något skrivas om?
Du har en klar bild om hur du vill att boken ska se ut och vilket budskap den ska innehålla, men jag ser klart och tydligt att du måste tänka om.
Men du är smart och kommer på nya lösningar och det kommer bli bra.

Upp, upp! Sträck på dig, så kommer
du närmare solens strålar!

Det allra märkligaste är att jag just den helgen som gick har fått en ny idé till boken. Än så länge har idén inte helt landat i min kropp, men jag tror att jag vet vad jag behöver och vill förändra, för att boken ska bli den framgång jag skulle önska.

Jag får fundera lite till, men är rätt säker på hur jag behöver skriva om. Så intressant att hon valde just orden "budskap" och "tänka om en aning", för det är just där jag tror att (den eventuella...) svagheten ligger. Exakt vad jag menar vill jag dock inte avslöja här och faktum är att Mallan skrev ännu mer intressanta saker om tidsaspekter och så.

Nu har jag lämnat ut en del av min själ, om än en liten skärva för hon skrev mer om boken, så ni vet hur jag kämpar med att nå min dröm. Jag vill så gärna att det ska gå bra för alla mina barn; dottern, sonen och boken. Alla har kommit ur mig - om än på helt olika vis och olika nivåer.

Vari den andra frågan bestod väljer jag att inte avslöja denna gång, men det är mycket möjligt att jag återkommer till den, för det är ingen känslig fråga egentligen och beskedet var härligt, så jag bara hoppas att det ska vara fullständigt korrekt och just precis så.

Håll en tumme eller två, så blir jag glad...

Jag hoppas innerligt att mitt arbete ska bära frukt en vacker dag...