Pinsamt upphittad jacka

Här är jag i Smögen i min fina skinnjacka
(fejkskinn, såklart) i maj förra året.

För ett par veckor sedan började jag fundera över var min skinnjacka kunde vara. Jag har inte använt den på hela vintern, så senast jag såg den bör ha varit i november. Jag letade på alla möjliga och omöjliga ställen med stor frenesi.

I vår konstant överbelamrade hall finns massor, massor av krokar längs hela spaljén och där tänkte jag att jackan måste hänga, fast något annat kanske hamnat ovanpå och täckt den. Jag letade igenom alla fyrtio krokarna, men icke.

Inte heller fann jag den i någon av mina egna garderober i sovrummet och inte heller i de tre vi har i källaren som fungerar som någon slags väntrum för olika säsonger eller på att somliga plagg ska/kan bli moderna igen.

Tvättstugan är ytterligare en spännande zon i vårt hem där ungefär vad som helst kan hamna, så det kändes inte helt udda att en jacka kunde råkat hamnat i någon av de gigantiska klädhögarna.

Jag letade verkligen överallt och när jag gav upp bad jag käre maken om hjälp. Han letade också igenom vartenda ställe och varenda vrå han kunde komma på. Han hittade den inte heller, utan sa att jag måste ha glömt den hos någon.

Om jag haft jackan på mig när jag gått till någon har jag förstås också haft på mig den när jag gått hem, hävdade jag envetet, men njae, det var han inte säker på. Jag påstod också att mina vänner i så fall absolut skulle hört av sig, om det hängt en skinnjacka för mycket i deras hall, men njae, han var inte direkt säker på det heller.

Hur som helst gav jag upp. Ingen skinnjacka mer. Morr. Och suck.

Eftersom jag så gott som alltid letar efter något letade jag idag efter en trälåda som sonen gjort i slöjden. Den är ungefär 35 x 25 cm, så det är ingen liten sak. Jag brukar ha den på bänken i sovrummet, så jag letade där.

Det låg en hel del annat där, men ingen trälåda. Jag letade överallt, som vanligt, och flyttade på alla skumma saker som låg i vägen. Inte bara bänken genomsöktes utan jag tittade även under den och när jag ändå var igång under sängen, på nattduksbordet osv.

Plötsligt fick jag syn på den! DÄR var den ju!

Ja, inte den stora trälådan då, men skinnjackan! Minsann! Av en slump hade jag råkat få syn på skinnjackan på ett alldeles galet ställe.

Det är så fruktansvärt pinsamt att jag knappt kan med att skriva det, men att jag inte använt den sedan i november behöver ju inte *host host * alls vara samma sak som att den legat just där jag hittade den i fyra månader, eller hur? Det finns ju ingen anledning att tro det, utan den kan ju ha hamnat där *host * igår...? Eller i förrgår...? Eller i alla fall ganska nyligen...?

Motvilligt bekänner jag härmed att jackan låg ihopskrynklad under käre makens sängbord. Man kan ju spontant tycka att det är galet att den ens ligger där och det är det ju, förstås, men det allra galnaste är utan tvekan att jag inte sett den varje gång jag går in i sovrummet och ingen annan heller. Makens sängbord är exakt i blickfånget så fort man kliver in i sovrummet och det är av den där modellen med en låda som står på två breda ben, så det är inget pottskåp direkt.

Lever vi våra liv med slutna ögon? är den första frågan som infinner sig. Den andra frågan är kanske ännu mer relevant och pinsam:

Städar vi aldrig?