Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

torsdag 29 mars 2012

En annan resonansbotten




Jag har alltid varit lättrörd och empati är ett av mina allra mest utmärkande drag. Att för mycket empati huserar i mitt sinne, skulle många säga om mig. En oförmåga att rycka på axlarna och titta åt ett annat ljusare håll. Istället en enorm förmåga att sugas in i andras elände och själv må dåligt. Jag överför enkelt andras bekymmer till mig själv och är konstant livrädd för att något ska hända dem jag älskar, särskilt mina barn, bara för att jag hört om hemska saker som hänt andra.

I alla år har människor i min omgivning försökt att lugna mig. Intalat mig att en katastrof inte alls på gång, utan att vi tvärtom har det bra och ska njuta av livet.

Jadå, det gör jag också. Det ligger ingen motsättning i att skutta av glädje över att få uppleva ännu en dag och samtidigt känna skräcken över att det kan vara den sista dagen för någon jag älskar. Ingen går helt oskadd genom livet, utan det handlar enbart om graden av olycka.

Jag har alltid tagit till vara på livet och förspiller inte mina dagar genom att muttra och vara bitter. Inte vill jag ha något att gräma mig över den dagen det är för sent för att göra en förändring. Det är naturligt för mig att tänka så och jag hoppas att det är något jag lyckas överföra till mina barn.

Ändå är jag inte samma person idag som jag var för en dryg månad sedan. Fast jag visste allt det där redan tidigare. Och trots att jag lever så klokt och bra som jag kan.

Jag har fått en annan resonansbotten sedan min älskade storebror hastigt omkom. Förr var jag rädd att det skulle hända något fruktansvärt. Oron kunde när som helst överrumpla mig och göra mig illamående av rädsla. Nu vet jag att det också händer. Hela tiden. För någon.

Många har den senaste tiden berättat för mig om förlorade syskon, barn, föräldrar och nära vänner. Människor som vi inte kan föreställa oss att leva utan lämnar oss och det enda vi kan göra är att förhålla oss till det. Vi kan inte påverka det, utan vi måste bara acceptera det.

Det finns ingen mening med att människor dör. Det fanns absolut ingen mening med att min bror dog. Tvärtom. Det jag istället fokuserar på är att saker och ting händer, utan att vi kan göra ett smack åt det. Det enda vi kan göra är att förhålla oss till det som händer och acceptera att det ligger bortom vår kontroll.

Jag tror att kontrollbehovet är en stor anledning till att vi blir så ledsna. Bortsett från sorgen och saknaden, så ligger det en frustration i att vi inte kunde förhindra det som skedde. De flesta av oss är vana vid att ta kommando över våra liv och regissera händelseförloppen vi dras in i, men döden är obeveklig. Den bara kommer. Utan att knacka på och be om lov.

Det jag upplever nu är att klangen av min bror finns i nästan allt och genomsyrar min vardag. Igår kväll kunde jag inte hålla tårarna tillbaka när Sveriges mästerkock korades. Jag hade säkert blivit rörd till tårar av att se Sigrids glädje även för några månader sedan, men nu blir allt så mycket större och djupare.

Jag tror inte min bror sett ett enda avsnitt av Mästerkocken, så det betydde inget särskilt för honom, men jag kan trots det inte låta bli att tänka på att han aldrig någonsin får se ett enda tv-program igen. Inte heller får han göra en sådan enorm prestation som Sigrid gjorde och hyllas av människor som beundrar honom. 

Samma sak kände jag när jag satt på altanen häromdagen. Aldrig mer får solen värma min brors ansikte.  Aldrig mer får han uppleva att sommaren är på gång. Inte heller får vi höra honom berätta historier från sina resor utomlands igen. Tårarna trillade längs mina kinder ännu en gång.

Det är så mycket han missar och så mycket med honom som vi inte får uppleva. Livet blir aldrig någonsin detsamma igen.

Det har fått en annan resonansbotten.


14 kommentarer:

Mångmamma sa...

Visst är det så.
Livet blir lite mer tillknycklat för varje dag som går - men också enklare att förhålla sig till.
I alla fall är/har varit det så för mig!
Kram

marie sa...

Nej, livet blir aldrig mer som förut, men det fortsätter....konstigt nog.

Vilken berörande text du skrivit. Tack! Tårar rullar på min kind.
idag har jag en tung dag och din text beskriver så bra av det jag känner.

Livet är här och nu, det gäller att ta vara på det. Man vet aldrig vad som väntar...

kram

Bubbel sa...

Du beskriver precis vad jag känner nu efter mammas bortgång och jag har flera gånger kommit på mig själv med att ha tårar trillandes för helt oväntade saker....sist var det ett "felkokt" ägg som var utlösande faktorn...stor kram på dig, förstår hur du känner det! Bubbel

marie sa...

SV: jag tror inte man kommer över förlusten av ett barn/ syskon/ frälder, men man lär sig leva med sorgen.
STYRKEKRAM

Duktiga Tjejen sa...

Så fint skrivet!

Och visst ser du honom i människor överallt också? Typ "men där är ju min bror!" för att sedan se att det inte är han och påminnas om att det omöjligt kan vara han eftersom han inte finns. Fast han finns ju ändå, någonstans...Det går inte att bara försvinna.

Helena Dahlstrand sa...

Din beskrivning är vacker och vemodig. Den slår ann en sträng inom mig som ger en aning om hur det skulle kännas. Det är kanske futtigt att säga att jag beklagar din stora sorg men det gör jag ändå. Att förlora någon som står en nära förändrar livet för alltid!

♥ Carina ♥ sa...

Jag är också lättrörd och jag upplever det jobbigt många gånger.
Du skriver fantastiskt och det du skriver berör verkligen. Kanske har sin förklaring varför du är författare :)
Kramar

Maria Engelwinge sa...

Det här skulle kunna vara skrivet av mig. Jag är också livrädd att det ska hända de jag älskar nåt. Och ibland gör det det.
Många kramar till dig älskade vän <3

Anneli sa...

Jag känner så väl igen mig i känslorna och rädslorna. Man önskar att det fanns något sätt att skydda sin familj på, något man kunde göra för att det aldrig skulle hända dem något ont. Det enda man kan göra är att ta tillvara på den tid man har på allra bästa sätt och njuta av varje dag tillsammans.
Många varma kramar!

Fröken Hulda sa...

Visst är det så... att det fortsätter... livet... och visst är det konstigt att det faktiskt gör det. Det är omöjligt att tro när man fortfarande befinner sig i sorgebubblan den där första tiden som är olika lång för alla. Jag är inte heller någon grubblare och absolut inte någon hypokondriker. Men efter pappas sjukdomsår och bortgång har jag insett min egen dödlighet. Att även min kropp åldras och därmed försämras. Och visst har jag dragit på mig hypokondriska drag. Hela mitt liv har jag ju fått höra att jag är så lik pappa och han hade väl alla sjukdomstillstånd som går att ha. Inte konstigt att man faller ner ibland. Men sorgen blir lättare att leva med även om den alltid finns där. Kram fina Joanna ♥

RackarTuss sa...

Livet får oss att stanna upp ibland och värdesätta det vi har!
Kram på dig och ha en fin dag!

Åsa sa...

Men du...han får uppleva det, bara att det är någon annanstans, där det är helt bekymmersfritt och vackert och där allt säkert är 10 ggr så mycket starkare sol och roligare tv-program :)
Å du kommer att möta honom igen, även om det kommer dröja många år, det är jag övertygad om. Jag är inte religös på ngt sätt, men jag har låtit mej förstå av mångt och mycket att när människor går bort, så återförenas de med förlorade. Men det är många som dör, för att sen kallas tillbaka till livet, och kan berätta om de här mötena. Sen är han med er, förmodligen hela tiden, det är det du ser och känner, men inte kan ta på.
Så med, det är han, och bra, det har han, jag vågar säga det till 100%:
Det finns en plan för alla, den dagen det är dags...kan inte tänka mej att allt bara är över, det verkar alldeles för trist <3
Kramar på dig fining

Joanna Björkqvist sa...

Tusen tack, ni varma fina vänner, som skriver så vackert och så klokt! Många varma kramar till er för att ni finns i mitt liv!

Åsa Hellberg sa...

Livet är på många sätt ett mysterium. Och okontrollerbart, precis som du skriver. Obarmhärtigt, för vissa mer än för andra, men också fint i stora delar.
Jag tror också att vi förändras, inte sällan verkar vi få en större ödmjukhet. Skitsaker blir just skitsaker när vi har varit med om det som verkligen betyder något.

Kram Åsa