En annan resonansbotten

Jag har alltid varit lättrörd och empati är ett av mina allra mest utmärkande drag. Att för mycket empati huserar i mitt sinne, skulle många säga om mig. En oförmåga att rycka på axlarna och titta åt ett annat ljusare håll. Istället en enorm förmåga att sugas in i andras elände och själv må dåligt. Jag överför enkelt andras bekymmer till mig själv och är konstant livrädd för att något ska hända dem jag älskar, särskilt mina barn, bara för att jag hört om hemska saker som hänt andra.

I alla år har människor i min omgivning försökt att lugna mig. Intalat mig att en katastrof inte alls på gång, utan att vi tvärtom har det bra och ska njuta av livet.

Jadå, det gör jag också. Det ligger ingen motsättning i att skutta av glädje över att få uppleva ännu en dag och samtidigt känna skräcken över att det kan vara den sista dagen för någon jag älskar. Ingen går helt oskadd genom livet, utan det handlar enbart om graden av olycka.

Jag har alltid tagit till vara på livet och förspiller inte mina dagar genom att muttra och vara bitter. Inte vill jag ha något att gräma mig över den dagen det är för sent för att göra en förändring. Det är naturligt för mig att tänka så och jag hoppas att det är något jag lyckas överföra till mina barn.

Ändå är jag inte samma person idag som jag var för en dryg månad sedan. Fast jag visste allt det där redan tidigare. Och trots att jag lever så klokt och bra som jag kan.

Jag har fått en annan resonansbotten sedan min älskade storebror hastigt omkom. Förr var jag rädd att det skulle hända något fruktansvärt. Oron kunde när som helst överrumpla mig och göra mig illamående av rädsla. Nu vet jag att det också händer. Hela tiden. För någon.

Många har den senaste tiden berättat för mig om förlorade syskon, barn, föräldrar och nära vänner. Människor som vi inte kan föreställa oss att leva utan lämnar oss och det enda vi kan göra är att förhålla oss till det. Vi kan inte påverka det, utan vi måste bara acceptera det.

Det finns ingen mening med att människor dör. Det fanns absolut ingen mening med att min bror dog. Tvärtom. Det jag istället fokuserar på är att saker och ting händer, utan att vi kan göra ett smack åt det. Det enda vi kan göra är att förhålla oss till det som händer och acceptera att det ligger bortom vår kontroll.

Jag tror att kontrollbehovet är en stor anledning till att vi blir så ledsna. Bortsett från sorgen och saknaden, så ligger det en frustration i att vi inte kunde förhindra det som skedde. De flesta av oss är vana vid att ta kommando över våra liv och regissera händelseförloppen vi dras in i, men döden är obeveklig. Den bara kommer. Utan att knacka på och be om lov.

Det jag upplever nu är att klangen av min bror finns i nästan allt och genomsyrar min vardag. Igår kväll kunde jag inte hålla tårarna tillbaka när Sveriges mästerkock korades. Jag hade säkert blivit rörd till tårar av att se Sigrids glädje även för några månader sedan, men nu blir allt så mycket större och djupare.

Jag tror inte min bror sett ett enda avsnitt av Mästerkocken, så det betydde inget särskilt för honom, men jag kan trots det inte låta bli att tänka på att han aldrig någonsin får se ett enda tv-program igen. Inte heller får han göra en sådan enorm prestation som Sigrid gjorde och hyllas av människor som beundrar honom. 

Samma sak kände jag när jag satt på altanen häromdagen. Aldrig mer får solen värma min brors ansikte.  Aldrig mer får han uppleva att sommaren är på gång. Inte heller får vi höra honom berätta historier från sina resor utomlands igen. Tårarna trillade längs mina kinder ännu en gång.

Det är så mycket han missar och så mycket med honom som vi inte får uppleva. Livet blir aldrig någonsin detsamma igen.

Det har fått en annan resonansbotten.