Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

söndag 25 mars 2012

En månad har gått


Idag är det en hel månad sedan det ofattbara hände. Det är konstigt, men jag har aldrig känt mig så trögfattad i hela mitt liv. Det går faktiskt fortfarande inte in, att jag aldrig någonsin mer kommer att få krama min älskade storebror igen. Det går bara inte att förstå.

Halvvägs greppar jag det, för det sägs ju att det är så, men i nästa sekund slår jag ifrån mig helt och hållet och tycker att situationen är fullständigt absurd. Inte min bror! NEJ!

Vi har i alla fall haft en fin helg med mamma, pappa och deras lilla Alice och nu när de har åkt är det så tomt i huset. Inga små tassar som smyger fram över parketten och ingen att gå en kvällsrunda med. Ingen som stönar över wf och ingen man kan truga på en kopp kaffe eller en drink.

Tur att jag har mina älskade barn hemma. Söta dottern håller just på att göra våfflor till familjen, för hon har självklart koll på att det är våffeldagen idag.

Utan henne hade jag helt glömt det.

18 kommentarer:

Hanna Lans sa...

Herregud vad fort tiden har gått! Jag har nog varit lite under ytan den här senaste månaden med allt som pågår i mitt liv. Dessutom avskärmad från världen av ickefungerande internet. Nu känns det lite ljusare igen även för mig.

Kram!

Fru Gårman sa...

Det är märkligt hur tiden går trots allt... Kram!

Västgötskan sa...

Det är rätt fantastiskt (om man nu ska se på det så?) hur kroppen, hjärnan, människan och hjärtat förtränger saker för att skydda personen i fråga...

Som jag har sagt innan; det tar tid innan det sjunker in ordentligt. Och tid får man ge det.

Bra att du ser det positiva i din omgivning. :-)

Kram!

Mångmamma sa...

Instämmer med ovanstående kommentatorer - tiden går rasande fort och ändå är det absurda i situationen att tiden inte rör sig alls, bara vi som försöker förhålla oss till den!
Skickar en månadskram!

Susanne sa...

I har det varit en jättejobbig dag. Satt i vårsolen och komma att tänka på hur mycket L njöt av årets första vårvärme, då kom tårarna igen. Varenda stund jag är själv så tänker jag så mycket på L hennes man och barn, min familj och min brors familj - Hur ska vi orka gå vidare?
Jag tänker så mycket på dig och familjen om skickar en massa kramar till er.

Cissa sa...

Frågan är om man någonsin förstår att en älskad, saknad är borta för alltid? Man vet men man förstår inte.

Tiden snurrar på så oerhört fort i vissa situationer, samtidigt som den nästan står still i andra.

Vad gott med våfflor (så duktig hon är, din dotter!), här blev det pannkakor istället.

Kram!

Linas drake sa...

Vad fint att ni rår om varandra lite extra just nu. Och wf kan man ju (som tur är) spela över långa avstånd.

Kram!

Smulan sa...

Tiden springer iväg. Igår var det 8 månader sedan pappa dog och då när han dog så tänkte jag: Hur ska jag kunna gå framåt nu? Det blir inget liv utan honom. Nu står jag här 8 månader senare och lever men jag förstår inte vart tiden har tagit vägen och hur det hela har lyckats.
Skickar varm kram till dig.

Anneli sa...

Tiden rusar verkligen iväg. Jag tror att det är omöjligt att ta till sig något fullt ut, som är så otroligt jobbigt.
Du har tur som har en sådan fin dotter och en härlig familj, mitt i allt det svåra.
Många varma kramar!

Marina sa...

ja, tiden fortsätter att rusa framåt oavsett vad som händer...skönt att ni har varandra där hemma.

Fröken Hulda sa...

Jag har fortfarande inte fattat fullt ut att jag aldrig mer kommer få krama om min pappa. Livet är lättare och bubblan är borta... men jag förstår inte fullt ut. Kanske det är bra. Att låta livet ta med oss vare sig vi vill eller inte. Annars tar sorgen överhand och det tror jag inte är frisk

Kram ♥

Camilla sa...

Oj...är det redan en månad sedan?
Men du ser...livet går vidare. Trots att man inte kan tro det.
Kram,underbara du!

Jeanette sa...

Fin bild, är det dottern och Alice? Hon ser ut som en riktig "kram-gose-nalle".
Kram

Husfrun sa...

Så fort tiden ändå går. Och så ofattbart.
Stor kram till dig.

Ninas skrivarlya sa...

Tiden rasar faktiskt på, även om man själv inte märker det. Jag förstår fortfarande inte efter drygt 1,5 år att både mamma och pappa är borta. Men den där bottenlösa sorgen har bytts ut mot en mer hanterbar sorg. Man kravlar sig upp från hålet och lär sig att börja leva igen, fast med andra perspektiv på livet. Både på gott och ont.

Kram

Duktiga Tjejen sa...

Oj, redan en månad? Samtidigt kommer det gå 1 år, 2 år, 3 år... Och alla minnen kommer finnas kvar ändå, hur mycket tid som än går. Det är så...overkligt att det inte är klokt.

Christel sa...

Den där ångesten kan slå till en i magen ibland, när man inser att tiden faktiskt fortsätter gå trots att man själv stannat upp. Inbland vore det så skönt att trycka på paus och bara andas.
Kram.

Tankar vid midnatt sa...

Det är tungt att leva med saknaden men det glädjer mig att du börjat se morgondagen. Varma kramar