Kärlek och syskon

Alla dessa känslor! Jag förstår faktiskt inte på allvar hur ska orka med det här livet och ändå vet jag ju att livet är det mest värdefulla som finns i hela världen och att vi måste ta till vara på varenda sekund av denna fantastiska gåva.

Idag har varit en riktigt tuff dag efter en otroligt jobbig natt full av fruktansvärda mardrömmar. Jag har verkligen trillar ner i ett hål och famlar och famlar i mörkret för att hitta något att hålla mig i och långsamt dra mig mot ljuset igen. Jag måste dit igen. Måste, måste.

En sak som verkligen värmer mitt hjärta är alla varma ord och tankar som jag får från familj och vänner. Den rikedom som det tillför mitt liv går inte att beskriva med ord. Jag hade aldrig klarat det som jag går igenom nu, utan all kärlek och omtanke som finns runt omkring mig.

Jag grät en rejäl skvätt när jag hittade ett fint paket i brevlådan bara sådär. Jag öppnade slentrianmässigt lådan och hajade till när det låg ett stort vitt vadderat kuvert i och inuti det ett vackert inslaget paket. Ett paket? Till mig? Varför det? Jag fyller ju inte år på flera månader?

Men nog var det till mig. Det var till ledsna mig från en underbar och omtänksam bloggvän som tänker på mig och kände att hon ville muntra upp mig. Ledsna jag blev genast mindre ledsen, trots att tårarna strömmade, och jag påmindes ännu en gång om hur värdefullt livet och vännerna är.

Fantastiska, snälla och omtänksamma Anneli, om du bara visste hur mycket dina ord och de fina presenterna betydde för mig. Jag blev så överraskad och så glad att jag bara stirrade och lät ögonen fyllas av tårar. Vi har inte ens träffats IRL och ändå denna fina gest. Vilken underbar människa du är, Anneli. Och dig känner jag - varmt tack för det.

Tänk vilken värld vi haft om det var så alla människor var emot varandra. Vilken lycka! Då skulle vi hoppa och skutta på jorden istället för att kriga och bråka. Då skulle vi bära varandras bördor och kramas istället för att slåss. Den världen hade jag tyckt mycket om.

Jag blir också väldigt varm om hjärtat när människor omkring mig delar med sig av sina egna erfarenheter och sina egna sorger genom kommentarer och inlägg. Jag är långt ifrån ensam om att ha förlorat ett älskat syskon. Innan det hände mig hade jag ingen aning om hur vanligt det är, men de senaste två veckorna har varit fulla av människor som vet exakt vad jag går igenom.

Det är fruktansvärt att vi delar denna förlust med varandra, men samtidigt är det ett stöd att veta att många tagit sig igenom eländet och kommit ut på andra sidan. Det känns ofattbart nu, men så är det tydligen. De flesta har förlorat syskonen lika plötsligt och oväntat som jag och det är kanske naturligt när det rör sig om yngre människor som det oftast är i vår ålder, men somliga har förlorat syskon efter en lång och hård kamp mot sjukdomar också.

En annan vän berättade att hans bror, precis som min, krockat med sin motorcykel i Thailand, men han avled inte, utan fick istället grava hjärnskador och blir aldrig mer sig lik. Det är också fruktansvärt. Han har förlorat sin bror, men har honom ändå kvar. Samtidigt. Vilken fasansfull paradox.

Alla dessa fina och älskade syskon som lämnat oss alldeles för tidigt. Hur kunde det bli så i livet? Jag hade ingen aning om att de var så många och det gör ont i mitt hjärta att det är så.

Inte heller kunde jag ana hur mycket värme som ryms i mina medmänniskor och hur generöst ni delar med er av tankar, ord och kärlek.  Kärlek, oavsett om det är syskonkärlek, vänskap eller annan kärlek, är det som får oss att bli goda människor och orka med livet när det är som jobbigast.

Det är tur att även den ljusa sidan finns, när den mörka är så hotfullt tung.