Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

tisdag 13 mars 2012

Min starka, kraftfulla pappa


Vi har haft ett par fina dagar tillsammans, mina föräldrar och jag, och det känns väldigt värdefullt för oss alla. Vi är så tacksamma över att vi har varandra när livet känns så tungt, svårt och obegripligt.

Igår satt mamma och jag ute i trädgården en timme och det var strålande sol och fullständigt vindstilla, så vi blev riktigt svettiga. Fötterna var utan strumpor och skor och varsitt glas vin hade vi, för att skåla för våren och njuta lite av livet mitt i allt elände.

Ett par timmar senare bestämde vi oss för att gå samma fina promenadslinga längs älven som vi tog igår. Det är bara några hundra meter tills slingan börjar, men för att den lilla hunden Alice inte ska bli alldeles uttråkad innan vi är framme vid vattnet, så brukar vi ta bilen och sedan gå.

Hoppsan. Vi hade ju druckit vin. Visserligen bara ett glas, som inte ens var fullt, och dessutom för över två timmar sedan, men helt klockrent kändes det inte i alla fall.

Pappa, som egentligen hade tänkt pyssla med annat, bestämde sig för att följa med, för han hade inte suttit ute med oss i solen. Sagt och gjort. Vi hoppade in i bilen, gick vår slinga på trekvart eller så och tog bilen tillbaka. Det är som sagt bara ett par kvarter att åka, men även på denna korta sträcka hann polisen där längs vägen stå med - ja, gissa det ni.

En blåskontroll!

Sannolikheten att bli stoppad av polisen för att blåsa i deras alkometer 17.45 en måndagseftermiddag måste vara oerhört liten oavsett var man befinner sig i landet och i min lilla barndomsort förefaller det fullständigt osannolikt. Både mamma och pappa hävdade dessutom att de aldrig någonsin sett polisen stå just på det stället, utan i så fall inne i centrum.

Pappa fick visa körkortet och sedan blåsa. Han tog i för kung och fosterland så länge apparaten pep, precis som han blivit tillsagd. När den tystnat fick polisen tillbaka den och han tittade förvånat på den.

Den hade inte bara tystnat tillfälligt, utan slutat fungera.

Han ropade på sin kollega att komma med en ny som pappa fick blåsa i och spänningen var stor, för han skulle väl inte blåsa sönder två apparater på samma dag med sina starka lungor?

Närå, det gjorde han inte, som tur var. Och grönt var det också.

Det spelar ingen roll att min lilla pappa varit pensionär i några år, för han är minsann fortfarande stark och kraftfull.

Precis som han alltid varit.

15 kommentarer:

Åsa sa...

ghahha, va snopet :) men tur det gick bra ;-)
Kram på dig å härligt å höra att du njuter!

Susanne sa...

Tur att pappsen har så starka lungor,så att Han kan blåsa sönder saker. Kramen.

Susanne sa...

Tur att pappsen har så starka lungor,så att Han kan blåsa sönder saker. Kramen.

♥ Carina ♥ sa...

Det var inte dåligt att blåsa sönder en sån där mojäng, haha
Tur att det visade grönt också. Jag kommer ihåg när min man hade fått ett glas wiskey hos mina föräldrar och mamma sa åt mig att "kom ihåg att du ska köra hem". Det glömde vi bort och kom på det när vi var nästan hemma. Hur pinsamt hade inte det varit om vi blivit stoppad ;)
Kram

LillaTuss sa...

Änglavakt??

Min pappa är en änglapappa och jag saknar honom så det värker

RackarTuss sa...

Oj - tur trots allt då, puh!

Maria sa...

Vilken tur....och din pappa som blåste sönder apparaten. Det lät som om du hade en helt underbar dag.
Ha en go dag från Maria

Shamrock sa...

Låter nästan som stora stygga vargen som blåste sönder de tre små grisarnas hus

Anneli Stålberg sa...

Vad glad jag blir över att ni har haft en sådan fin dag tillsammans. Ja, om man bortser ifrån polisen då :)
Kramar!

Jeanette sa...

Vilken underbar dag med sol, värme och härliga föräldrar.
Kram

Marina sa...

Jag har förstått att vädret är sanslöst härligt hos er just nu.

Bubbel sa...

Underbart med lite kvalitetstid tillsammans, och ursäkta mig men jag skrattade gott när jag läste om poliskontrollen - tänk om det bara varit du och mamma i bilen!:)

Stor kram <3

Villa Frejas bokblogg sa...

Oj en sån lungkapacitet. Jag som tycker att man verkar behöva blåsa så länge i den där apparaten. Jag har själv aldrig gjort det, men skulle nog misslyckas fatalt.
Kram.

Cia! sa...

underbara, joanna!
jag log nyss när jag läste ditt inlägg. du skriver så målande. jag ser er framför mig :-)))

glöm för allt i världen inte bort att du faktiskt FÅR vara ledsen och du FÅR skratta, utan att få dåligt samvete.

det tog lång tid för mig - efter att min mamma tagit sitt liv - innan jag kunde skratta utan att få dåligt samvete, men nu, snart 18 år efteråt, så inser jag att det är ett MÅSTE för att orka fortsätta leva utan våra älskade.

all min styrka i massor av kramar till hela er varma och kärleksfulla familj. jag förstår nu varför fredde var så älskvard. ni är ju likadana allihop. tack!

KÄRLEK FÖR ALLTID!!!
♥ ♥ ♥

Sjubarnsmamma sa...

Så skönt att ni kan känna lite glädje i er stora sorg. Man måste få lov att skratta och man får vara glad. Man sörjer inte mindre för det.

Detta var en skön berättelse att läsa och det märks att du har skriftens förmåga.

Stor kram på dig.