Den randiga sorgen

Det fina briehjärtat fick jag av min underbara väninna.

Jag kunde inte föreställa mig vilken känslomässig bergochdalbana sorgen är. När beskedet om min älskade storebrors hastiga bortgång kom var jag hysteriskt ledsen och grät och grät. Sedan lugnade det sig, men jag kunde fortfarande inte förstå att det verkligen var sant.

Sedan såg jag bilder som jag tagit på honom under årens lopp och då kom sorgen tillbaka lika starkt som den allra första gången jag fick beskedet. Sedan lugnade det sig igen och jag försökte ta in vidden av att aldrig någonsin mer få krama honom.

I fredags var det olidligt igen och jag var så enormt ledsen och saknade honom så mycket att det riktigt värkte i min kropp. På kvällen tillät jag mig sjunka ner i det där avgrundsvarta hålet igen och medan högtalarna pumpade ut den ena vackra balladen efter den andra på hög volym sippade jag på mitt vin med en isbit i, trots att det redan var kylskåpskallt, och lät tårarna falla ända tills de avtog av sig själva.

Fruktkakor med aprikos/manden och fikon/mandel är
otroligt gott till osten.

Jag ver helt ensam i huset och behövde den stunden för mig själv. Därefter kändes det lite lättare och vi fick en fin lördag igår. Dansen som sonen framförde var riktigt cool och killarna hur bra och charmiga som helst. Vårt bibliotek ligger i ett kulturhus och det är inte alls alltid det är knäpptyst på biblioteket, för där finns en scen, som det ofta händer saker på. Igår var både musik, sång och dans där och det tycker jag är trevligt. Det är ett levande kulturhus, inte ett grått och tyst hörn.

På kvällen improviserade vi och ett par mycket nära och goda vänner kommer över på lite ost och kex. Båda har själva upplevt stora förluster av älskade familjemedlemmar, så vi pratade om det och om hur viktigt det är att få vara ledsen, men också hur viktigt det är att man får vara glad med. Det finns plats för både glädje och sorg i våra hjärtan. Nästan samtidigt till och med.

Det ligger ingen konflikt i att jag saknar min bror och gråter floder ena sekunden för att i nästa känna tacksamhet över allt som är vackert i livet. Min bror skulle vara förtvivlad om vi inte tog till vara på det ömtåliga liv som vi har fått, så det måste vi göra. Även när det är som allra tyngst och svårast.

Sorgen går upp och ner och böljar fram och tillbaka. Så kommer det förmodligen att kännas under en mycket lång tid framöver. Kloka Åsa Hellberg skrev "Jag tänker att man får låta sorgen vara randig, att det är okej." Det tycker jag var fantastiskt välformulerat, för det är exakt så det känns.

Sorgen är absolut randig.