Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

söndag 18 mars 2012

Den randiga sorgen

Det fina briehjärtat fick jag av min underbara väninna.

Jag kunde inte föreställa mig vilken känslomässig bergochdalbana sorgen är. När beskedet om min älskade storebrors hastiga bortgång kom var jag hysteriskt ledsen och grät och grät. Sedan lugnade det sig, men jag kunde fortfarande inte förstå att det verkligen var sant.

Sedan såg jag bilder som jag tagit på honom under årens lopp och då kom sorgen tillbaka lika starkt som den allra första gången jag fick beskedet. Sedan lugnade det sig igen och jag försökte ta in vidden av att aldrig någonsin mer få krama honom.

I fredags var det olidligt igen och jag var så enormt ledsen och saknade honom så mycket att det riktigt värkte i min kropp. På kvällen tillät jag mig sjunka ner i det där avgrundsvarta hålet igen och medan högtalarna pumpade ut den ena vackra balladen efter den andra på hög volym sippade jag på mitt vin med en isbit i, trots att det redan var kylskåpskallt, och lät tårarna falla ända tills de avtog av sig själva.

Fruktkakor med aprikos/manden och fikon/mandel är
otroligt gott till osten.
Jag ver helt ensam i huset och behövde den stunden för mig själv. Därefter kändes det lite lättare och vi fick en fin lördag igår. Dansen som sonen framförde var riktigt cool och killarna hur bra och charmiga som helst. Vårt bibliotek ligger i ett kulturhus och det är inte alls alltid det är knäpptyst på biblioteket, för där finns en scen, som det ofta händer saker på. Igår var både musik, sång och dans där och det tycker jag är trevligt. Det är ett levande kulturhus, inte ett grått och tyst hörn.

På kvällen improviserade vi och ett par mycket nära och goda vänner kommer över på lite ost och kex. Båda har själva upplevt stora förluster av älskade familjemedlemmar, så vi pratade om det och om hur viktigt det är att få vara ledsen, men också hur viktigt det är att man får vara glad med. Det finns plats för både glädje och sorg i våra hjärtan. Nästan samtidigt till och med.

Det ligger ingen konflikt i att jag saknar min bror och gråter floder ena sekunden för att i nästa känna tacksamhet över allt som är vackert i livet. Min bror skulle vara förtvivlad om vi inte tog till vara på det ömtåliga liv som vi har fått, så det måste vi göra. Även när det är som allra tyngst och svårast.

Sorgen går upp och ner och böljar fram och tillbaka. Så kommer det förmodligen att kännas under en mycket lång tid framöver. Kloka Åsa Hellberg skrev "Jag tänker att man får låta sorgen vara randig, att det är okej." Det tycker jag var fantastiskt välformulerat, för det är exakt så det känns.

Sorgen är absolut randig.


18 kommentarer:

Bubbel sa...

Fint formulerat och ack så sant! Kram

Åsa Hellberg sa...

Om man tittar på barn, så är det precis så de gör. Instinktivt, för än så länge har de inga "måste och regler" att följa. En stunden är de förtvivlade och den andra kör det runt med sina bilar och brummar som vanligt.
Vi vuxna tittar däremot konstigt och undrar vad de håller på med. Eller så försöker vi ta bort deras sorg; vi köper en ny kanin, hundvalp eller så säger vi "det gör ingenting att vi flyttar, du får nya vänner", som om det gamla inte var viktigt nog att sörja ...

Jag tror att måste få vara ledsna, men också glada om det är det vi känner.
Sorg är personlig, eller hur?

Kram Åsa

Villa Frejas bokblogg sa...

Du har så rätt och skriver så klokt. Känslor är en berg- och dalbana och hade sorgen varit konstant massiv hade ingen av oss överlevt. Det är så viktigt med en randig sorg, som du så fint beskriver den.
Stor kram.

Vero sa...

Har aldrig varit i närhet av den sorg du beskriver.

Marina sa...

Sorg är troligen något av det mest randiga som finns!

Västgötskan sa...

Visst är det så. Konstigt, knepigt men samtidigt rätt fantastiskt att kärlek, sorg och glädje kan samsas i hjärtat på en och samma gång.

Kram!

RackarTuss sa...

Jo, det kommer säkert gå både upp och ned ett tag till.

LillaTuss sa...

Hur länge det är randigt är högst individuellt. Man kan INTE jämföra sin sorg med andras. Man har sin egen. Däremot är det fint att få dela erfarenheter och få ha en famn att krypa in i när behovet av att vara liten kryper på. Den famnen har jag saknat många gånger men tack o lov har jag fått så mycket annat ♥

Lovable sa...

Känner verkligen med dig. Hoppas att du snart mår bättre Joanna! Stora kramar Helena

Sjubarnsmamma sa...

Jag förlorade min pappa för snart 87 månader sedan. Han somnade in i min famn. Ibland så väller känslorna över mig och jag känner en enorm saknad. I nästa stund kan jag le åt allt roligt vi haft.

Känslorna och sorgen är en berg och dalbana och jag tror att det kommer vara så livet ut. Det blir lättare att bära med tiden kanske men sorgen kommer alltid att finnas där.

Stor varm kram

Susanne sa...

Idag var jag hos min älskade syster som tynar bort framför mina ögon. Satt höll henne i handen, borstade hennes hår, smorde in hennes magra armar och ansikte. Tänkte hela tiden att vi har haft för alldeles kort till tsm. *gråter stilla när jag skriver detta* =´(

Mångmamma sa...

Sorg - precis som glädje - är högst individuellt.
Huvudsaken tror jag är att vi vågar gå in i den - för att kunna komma ut på andra sidan som någorlunda hela människor igen!
För mig har det funkat så.
Kram till dig.

Anneli Stålberg sa...

Precis, sorgen är uppdelad i olika lager. Lager som är olika tjocka vid olika tillfällen. Det är självklart att få låta sig både vara ledsen och glad, annars blir ju livet outhärdligt.

Jag hoppas att du har det bra, trots allt!

Många kramar!

Camilla sa...

Sorgen går aldrig över. Men man lär sig leva med den.
Tänker på dig. Kram!

Madlar sa...

Läst ikapp om den stora tragedi som drabbat dig. Sorg är verkligen randig som kloka Åsa skrev. Känslor som kastas från förtvivlans tårar till bubblande skratt. Jag är övertygad om att vi måste tillåta oss de tvära kasten för att själva överleva mentalt. Det finns alltid stråk av glädje även i den djupaste av sorger. Var rädd om dig <3

Linas drake sa...

Jag hoppas att du finner ro i att skriva och att det hjälper dig att må bättre.

Jag tror nog inte heller att man blir fri från sorgen (jag, liksom de flesta, kämpar med den då och då, fast det var länge sedan den kom) men det blir lättare och lättare att med glädje tänka på personen och de fina stunder man tillbringat tillsammans. Sedan är det ju väldigt individuellt hur man tacklar situationer. Jag försöker medvetet tala om dem som är borta och berätta om roliga tillfällen och fina stunder - för att andra också ska få dela dessa underbara minnen medan min pappa t.ex. väljer att inte tala om exempelvis min farmor alls nästan, han är nog lite rädd för att det ska bli för känslosamt och han tillhör den generationen av män som är itutade att inte gråta. Tycker så synd om dem, för det är inte lätt att ändra på hur man blivit uppfostrad.

Joanna Björkqvist sa...

Bubbel: Tack och kram!

Åsa: Barn är så himla kloka!!!! Så borde alla tillåta sig att göra - sörja som de själva gör/känner/orkar/kan utan värderingar och eftertanke. Intressant också att vi vuxna gärna vill skydda barnen från sorgen också genom att t ex köpa ny kanin osv... Döden är en del av livet. Fast man inte vill det. Kram!

Husfrun: Så sant att det måste gå i vågor, annars tar sorgen över helt... Kram!

Vero: Så skönt för dig!

Marina: Ja, faktiskt!

Västgötskan: Lite förtröstansfullt att det är så! Kram!

RackarTuss: Så blir der nog...

Fröken Hulda: Väldigt personligt... Och innan visste jag inte alls hur jag skulle reagera heller, så inget är givet. Att få dela tankar med andra är oerhört värdefullt, tycker jag. Kram!

Lovable: Tack, så mycket! Kram!

Smulan: Så fint att du var hos din pappa precis då... Sorgen vi båda bär får vi nog bära med oss hela livet ... Förhoppningsvis väger de ljusa minnena över! Kram!

Susanne: Åh, vad jag lider med dig!!!!! Så fruktansvärt att se ett älskat syskon tyna bort - det slapp jag i alla fall... Tänker så på dig!!!! KRAM!

Mångmamman: Tror också att man måste igenom den, annars dyker den upp senare och överrumplar en... Kram!

Anneli: Det där med lager stämmer också bra! Randiga lager! :) Kram!

Camilla: Så är det nog. Kram!

Madlar: Jag vet ju att du verkligen fått din beskärda del av sorger i livet... Varm kram!

Linas drake: jag förstår dig precis. Att skriva och berätta om min bror har känts väldigt bra för mig. jag tror att det är viktigt att göra det, om man är en sådan person. Att man sedan gråter emellanåt när det blir för jobbigt att prata är en annan sak... En del är ju nästan rädda för att gråta och det är synd, tycker jag...

Sjubarnsmamma sa...

Ser att jag skrev 87 månader. Det ska vara 8 månader sedan. En siffra för mycket med andra ord ;-)