Min älskade bror har landat

Igår kväll skulle det jordiska av min älskade storebror komma och hela dagen umgicks min fina syster och jag, så vi kunde stötta varandra i allt det jobbiga. Jag kokade en god räksoppa till oss och när mina barn kom hem från skolan tog vi en promenad till hennes sons skola och hämtade honom.

Det blev en långpromenad på nästan sex kilometer i strålande sol och på vägen hem fick barnen varsin glass. Det är något speciellt med att äta glass utomhus för första gången varje vår. Det påminner mig om att livet går vidare. För att det måste. Livet är så värdefullt att vi måste ta tillvara på varje stund vi har och försöka göra något bra av det.

Vi inledde kvällen med att sitta ute på altanen med varsin filt och se solen vandra allt längre ner på himlen medan barnen spelade Wii. Att få ha sin syster som granne är en lycka även i vanliga fall, men i stunder som de vi upplever nu är det fullständigt ovärderligt. Vilken gåva det är att bara ha trettio snabba steg till varandra när man behöver en kram, en deciliter mjölk eller hjälp med något vardagsbestyr.

När klockan hade passerat 22.30 igår kväll hade min syster och hennes barn gått hem för länge sedan och min familj tittade på något tv-program. Jag tog på mig vinterjackan och tog med mig kameran ut i trädgården.

Vi bor drygt tre mil från Landvetters flygplats fågelvägen, så de flesta flygplan passerar ovanför våra huvuden varje dag. Det är absolut inget som vi störs av för planen brukar inte flyga så lågt att det bullrar.

Jag tittade söderöver och såg ett och annat plan komma närmare, men inget kändes som det plan som hade min fine bror ombord. Stjärnorna lyste så vackert i den klara kvällen och månen var kritvit och halv. Jag huttrade och försökte ta bilder, men det var svårt för kameran att hitta något att fokusera på.

Inte heller såg jag min bror där uppe. Jag tittade hit och dit och undrade var han var. Plötsligt var det som om någon, säkert min bror, sa till mig att jag tittade åt fel håll. Då vände jag mig hastigt om och och tittade norröver istället.

Och där kom han!

I samma stund som jag vände mig om var planet precis rakt framför mig och hade smugit sig in från väster utan att jag märkt det. Eftersom ljudet färdas långsammare än ljuset hade jag heller inte hört det, men sekunden efter att jag vänt mig om hörde jag ljudet.

Det var han! Jag kände i hela min kropp att min bror utan tvekan var ombord. Kroppen blev alldeles varm och jag började skaka.

Jag vinkade mot himlavalvet och viskade att min bror var välkommen hem och försökte med darrande händer ta en bild. Motorn på kameran försökte fokusera gång på gång, men någon bild blev det inte. Jag försökte hålla ner avtryckaren extra länge, för då händer det att det blir en bild även om den oftast då blir oskarp.

Jag tryckte och tryckte och till slut hörde jag klicket av en bild som togs.

Tårarna började rinna nerför mina kinder när planet med min bror sakta försvann bakom trädtopparna nordost om oss. Jag såg honom försvinna som en liten prick i fjärran och ett lugn spred sig inom mig. Alldeles snart skulle han landa på svensk mark för sista gången.

När jag torkat tårarna gick jag upp till min käre make och berättade vad som hänt och han kollade direkt på sin iPhone vilket plan min bror skulle komma med och genom appen Planefinder kunde han konstatera att det faktiskt helt och hållet stämde med det jag sett.

Det var jag fullständigt säker på redan innan han kollade, men det kändes ännu bättre att verkligen veta, på riktigt, att det var min bror som kom. Känslan var så ofattbart stark.

Bilden jag tog kollade jag inte på förrän nu på morgonen och jag trodde inte mina ögon när jag såg den på dataskärmen. Den är knivskarp, trots att jag skakar så, och man ser hur länge linsen varit öppen för planet hinner röra sig en bra bit. Till höger finns en blå formation och antagligen är det en stjärna, som av mina skakningar och den öppna linsen bildar ett fint mönster.

Det märkliga är att det är exakt samma mönster som upprepas på ytterligare två ställen på bilden. Tre syskon som lyser i blått när vår bror kommer hem ...

Det blev en helt fantastisk bild och jag känner en sådan ro, mitt i all sorg och ledsamhet, över att min älskade bror fem dagar efter sin fruktansvärda kollision har landat hemma igen. Jag såg honom komma och mitt hjärta kände ett lugn som jag inte upplevt under de senaste dagarna.

Min älskade bror är hos oss - för alltid.