Idag är det en vecka sedan min syster ringde och berättade att vår storebror omkommit vid en frontalkollision i Phuket. Jag hade varit på fest kvällen innan och kom inte i säng förrän framåt 5.30 på morgonkvisten, så när hon ringde strax efter åttatiden hade jag nyss somnat.
Jag kunde inte ta in det hon sa, utan hävdade envist att det måste vara fel. Jag vägrade förstå vad hon sa. Inte min älskade bror! Inte hans sista kväll i Thailand! Han var ju så ung! Han var en så van motorcyklist! Han skulle ju snart komma hem! Det kan inte vara sant!
Medan jag mekaniskt klädde på mig mumlade jag "nej", "nääää", "neeeej" och "nänänänä" oavbrutet som ett mantra. Hela min kropp vägrade ta in det som hade hänt.
Som om jag var radiostyrd av någon som hade kontrollen över min kropp gick jag till min syster och tillsammans åkte vi upp till våra föräldrar. Det blev en oerhört tung resa och trots att det var min brors nära vänner som varit på plats vid olycksplatsen som ringde och gav beskedet så ville jag in i det längsta tro att allt var ett fasansfullt misstag. Kanske hade de sett fel? Det var ju mörkt? Hjälmen kanske skymde ansiktet?
När vi kom fram till huset där våra föräldrar bor stod en polisbil parkerad utanför. Så då var det sant, ändå. I den sekunden dog mitt hopp om att allt kunde vara ett misstag. Jag tvingades inse att min älskade bror var borta, för inte kommer polisen till mina föräldrar en tidig söndagsmorgon för att fika.
Hela dagen förflöt som i en dimma. Tårarna rann och rann. Jag tänkte på allt roligt som vi haft, saker som han sagt, miner han gjort ...
En vecka har gått och det har varit den absolut sorgligaste veckan i mitt liv. Det värsta är ju dessutom att sorgen inte slutar här och nu. Den fortsätter ytterligare en vecka. Ännu en månad. Även nästa år. Nästa decennium också.
Så länge jag finns är sorgen och saknaden efter min bror en del av mig. Jag ska göra allt jag kan för att göra den så ljus som det är möjligt. Hur det ska gå till vet jag inte än, men jag måste. Mörkret får inte ta över våra liv, utan vi ska minnas honom med kärlek och ljus.
Det hade min älskade storebror velat.
28 kommentarer:
Kram fina Joanna! Tänker på dig. <3
Sorgen kommer du ha hos dig i olika faser. Det är så vi människor fungerar. Jag visste det inte för ett år sen... men nu vet jag. En fantastisk liten skrift var till stor hjälp för mig den första tiden och bl.a. står där...
"Jag vill ge dig mod att ta på dig smärtan och sorgen. Det är en svår men nödvändig väg att gå, en väg som betyder arbete - sorgearbete. Det är inte fråga om någon billig tröst, utan ett viktigt och nödvändigt perspektiv."
Bloggaren "Jag och de mina" ledde mig hit till dig... Varm innerlig kram från en förstagångsbesökare ♥
Mina ögon fylls av tårar när jag hälsar på hos dig. Jag kände inte din bror men blir så berörd av dina ord. Sorg, en så ofattbart jobbig känsla av att gå sönder. Men livet går vidare även om livet aldrig blir sig likt igen...
Styrkekramar till dig och din familj.
Kommer också från en annan blogg när jag får läsa om det hemska som hänt er familj. Jag beklagar djupt det ofattbara som hänt. Styrkekramar till dig och din familj i er svåra tid. Kram.
Sorgen kommer du alltid ha kvar men den kommer förändras med tiden, den kommer inte alltid vara så knivskarp som den är just nu, kommer bli lättare att leva med men den kommer aldrig, aldrig försvinna. Den blir en del av ditt liv, en del av dig, vissa dagar blir tyngre men de lättare blir fler och fler.
Tänker så mycket på er!
Kram
Usch...det r just det, att den alltid finns kvar..men som du säger, man kan göra den lite ljusare..tills edn inte är så dagligt påtaglig som den är nu..
Lider ngt oerhört för din skull..många varma kramar, tack för dina rara ord inne hos mej, de värmer här oxå <3
Säger som Cissa, sorgen försvinner inte, den ändrar bara form och tar nya vägar.
Igår kväll, för första gången på riktigt länge, kunde jag återigen förnimma den fysiska smärtan det innebär att förlora någon.
Oftast går det allt längre mellan tillfällena men emellanåt slår sorgen undan benen på en för en sekund eller två.
Kram
Åh, kära nån.
Är så ledsen över vad som har hänt.
Det tar tid innan sorgen bleknar, men efter ett tag kommer du att lägga märke till att det inte gör ont att tänka på din bror längre, inte hela tiden, och du kan skratta igen åt saker han gjorde. Minnas honom med glädje. Men det dröjer. Låt det dröja. För det lättar till slut.
Kärleken till nära och kära som gått bort gör att man orkar.
Man saknar dem och tänker på dem för alltid, även om tiden går fortare och fortare...
Kram!
Det är så ofattbart sorgligt, du berör verkligen. Att göra sorgen så ljus som möjligt är nog det din bror vill, även om det är svårt.. Jag tänker på dig.
Denna dikt fick jag skickad till mej av en vän och tycker den är så fin.
Kanske finner du oxå tröst i dessa ord...
"Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej, jag gav mig av.
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret över snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila,
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.
Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död. Jag gav mig av."
Styrkekramar från mej!
Min pappa dog i november och jag finner ofta tröst i ord och texter.....Hoppas du kan göra detsamma.
kram igen!
Jag vet inte vad jag ska säga som tröst, finns ingen tröst egentligen där du är nu. Men du behöver att vara just där, just nu. Det tror jag. Sörj, sakna, gråt. Men glöm inte att det är tillåtet att även skratta. Du får glädjas åt vårsolen även fast han inte kan det längre. Du får skratta åt och till alla knasiga minnen. Du lever, glöm inte det.
Något jag lärde mig när min bror dog var att det finns inget fel sätt att sörja. Vi i familjen hade alla olika sätt och alla sätt var rätt. Idag minns jag bäst de där stunderna när vi skrattade, och åt vår galghumor, mitt i den där förlamande akuta fasen. Jag minns också hur jag maniskt satt och pickade mig själv på armen, för att det gjorde så ont inom mig. Jag visste inget annat sätt att kanalisera smärtan.
Efter ett tag, någon vecka eller så kom jag på mig att ha vaknat utan att det första jag tänkte var att min bror var död. Jag hade dåligt samvete för det. Nu vet jag att det skulle jag inte haft. Det enda det betydde var att jag hade tagit ett steg vidare i sorgearbetet. Det tar den tid det tar, men det kommer en dag då du också kan tänka på din bror utan den där huggande sorgen i hjärtat. Då du tänker på din bror med glädje för den tid ni fick tillsammans. Han är inte borta. Han är bara någon annanstans.
♥
Underbara Joanna, din älskade storebror lever redan i ett ljust fint minne. Du förmedlar känslan här genom bloggen. Sorgen är förstås oerhört mörk och tung men det går ändå inte att undgå att känna glädjen, ljuset, värmen och kärleken till din bror. Den lever i allra högsta grad. Stor stor varm kram.
Sorgen och saknaden kommer att finnas där hela livet men ändrar skepnad.
Kramar i massor till dej.
Redan en vecka.... Ofattbart att tiden gått så fort. Starkt av dig att redan försöka se ljusning i sorgen. Varma kramar
Jag känner med dig, verkligen!
Ett ungt liv som avslutas i förtid är så orättvist.
Thailand har en särskild betydelse för mig...
Jag förlorade kvinnan jag älskade i Thailand i Tsunamin. Jag var inte själv där och det tog 5 veckor innan hon blev identifierad. De 5 tuffaste veckorna i mitt liv då jag levde i ett vakum mellan sorg och hopp.
1 år senare dog min mamma. Hon hade varit sjuk länge, så för henne var döden närmast en befrielse, men inte så lätt att hantera för oss som var kvar.
Döden var en alldeles för närgången följeslagare där ett tag.
Jag kan säga dig att första året är det värsta. När allting upplevs för första gången. Första födelsedagen, första julen, sommaren osv... Men det kommer att komma en tid när du kan minnas din bror med glädje och inte bara tårar och sorg. Det känns väldigt avlägset nu, men den dagen kommer att komma.
Ta hand om dig och dina närmaste.
Stor kram.
Finner inga ord som tröst. Själv har jag blivit så ""skör och gråter ofta mumera pga av min älskade lillasysters kamp mot cancern.
Styrkekramar
Mitt hjärta blir så varmt av era fina kommentarer - tack för att ni delar med er av ert liv och era tankar och finns för mig i min sorg. Det betyder otroligt mycket.
Många varma kramar!
En vecka som måste ha känts oändligt lång för er. Lev i det ljusa och i kärleken. Minns det goda.
Jag tänker på dig varje dag!
Massor av kramar!
Min strupe bara vrids o det kommer tårar ur mina ögon trots att jag inte känner er...
Massor av varma kramar till er!
Jag har nu läst dina senaste inlägg och det skär i hjärtat när jag läser dem... Du har en styrka i att kunna formulera dig och dina känslor och du förmedlar verkligen all den sorg och saknad som du lever i just nu.
Jag känner inte dig och jag kände inte din bror men genom att läsa det du skriver så förstår jag verkligen vilket tomrum det blivit i ditt /ert liv... Du verkar ha en fin uppslutning av familj och vänner och även om livet givetvis känns tungt och svårt och kommer att göra det mycket länge så hoppas jag att du någonstans kan finna lite tröst i att din bror verkar ha varit en väldigt älskad människa...Stor kram!/Tanja
Du skriver så himla vackert, personligt och nära om din bror. Jag kan inte låta bli att tänka på din egen roman, nära dig. Din bror kommer alltid finnas nära dig. Det kan ingen ta ifrån er.
KRAM!
sv:
Tack! Ryggen är lite bättre idag. Kände mig som 75 igår när jag lade mig och bara som 65 idag. ;-)
Nej, ingenting kan vi göra åt det. Det är ju tyvärr en del av livet, men jag är övertygad om att de finns kvar hos oss, bara i en annan form. Både när Anna försvann, när mamma dog och för ett par år sen när min pappa dog, så kände jag deras närvaro väldigt intensivt under en period och det kan jag fortfarande göra ibland.
Jag är helt övertygad om att de finns kring oss ännu.
Stor kram till dig igen.
Tack så mycket för att ni skriver så fint - om ni visste hur mycket jag uppskattar det! Jag läser era kommentarer om och om igen och finner tröst i era kloka ord.
Varm kram!
Åh jag kan inte låta bli att själv fälla en tår när jag läser dina ord. Jag förstår att han var och fortfarande ÄR en högt älskad person! Det låter så jävla löjligt att säga det men jag vet att det är så, han syns inte men han är med hela tiden!
Min älskade mormor gick hastigt också bort för snart en månad sen och jag vet att hon är här, jag kan prata med henne (och ibland känna hennes finlandssvenska svar) och jag tror att min son kan se henne för ibland kan han sitta och titta på soffan eller dörröppningen och skratta, prata och le :)
Jag vill iaf tro att det är mommo han ser! Och jag vill tro att din bror kommer finnas med dig hela tiden!
Många styrkekramar!
P.s Jag menade Anna Granströms blogg, är van att säga AnnaKarin, my bad :)
Tårkar mina tårar som rinner & kramas!
Skicka en kommentar