Den oundvikliga dagen

Då är den här. Den oundvikliga dagen. Dagen vi inte kommer undan hur osannolik eller verklighetsfrämmande den än känns.

Jag har aldrig tänkt att jag ska behöva uppleva den. Den fanns inte i min oskuldsfulla värld. Jag och min älskade storebror har alltid haft varandra och så trodde jag att det skulle vara för evigt. Jag förutsatte det. Inget annat föresvävade mig. Idag blir det tydligare än någonsin att jag hade fel.

Kärleken är egoistisk och den vill fånga, äga och hålla kvar. Men kärleken låter sig inte begränsas. Den svävar i en dimension vi inte kan förstå. I en tid som inte är vår. I en verklighet bortom den reella verkligheten dansar den på lätta fötter. Iväg från oss. Mot ljuset.

Samtidigt som den innesluter oss i sin varma famn. För alltid tillsammans. Det är en självklarhet på ett djupare plan, för vi hör ihop på ett sätt som tid och rum inte kan påverka och hör för alltid samman - i evigheters evighet. Om än inte på jorden.

Smärtan är olidlig.