Musikalen Faraos hämnd som fina dottern var med i igår var en trevlig liten tillställning som skingrade min tankar effektivt i nästan en hel timme - så skönt.
Direkt efteråt åkte jag till mina värdefulla bokcirkeltjejer, för det var ju första onsdagen den har månaden och då har vi alltid träff. Det började så fint och vi pratade om boken Simona Ahrnsteds Överenskommelser som vi läst och hann med lite annat också innan jag kände att det var läge att berätta en del om eländet jag går igenom nu.
Att olyckan som tog min brors liv ägt rum visste de förstås redan, men det är klart att man måste prata om det när man är så pass nära vänner som vi är. Det är bara ett fåtal i gänget som jag haft personlig kontakt med under veckan som gått, så det blev en del prat. Jag grät massor - ännu en gång.
Jag började så balanserat, men kom inte ens till andra meningen innan jag bröt ihop igen. Då kände jag mig ändå så stark innan med musikalen i färskt minne och lite allmänt bokprat på en trevlig nivå... Undrar när jag kommer att kunna prata om min storebror utan att börja gråta? Lagom till pensionen, kanske ...
Idag ska jag åka till mina föräldrar och deras fina lilla ulltott Alice igen - det ska bli så skönt att få krama om dem igen. Tyvärr föll det massor, massor av snö igår kväll och under natten, så jag ser inte det minsta fram emot att ge mig ut i trafiken. Även om det är en jobbig tid för oss alla är jag ändå så glad att vi har varandra och kan stötta varann i det svåra och det är bara att hoppas att det är hyfsat lugnt på de större vägarna.
De ska få en liten present också. Den köpte jag redan för flera veckor sedan, men nu är det dags att ge dem den och den passar faktiskt ännu bättre nu än när jag köpte den.
Kanske kan jag lägga upp en bild lite senare, för ni kommer förstå precis vad jag menar ...
13 kommentarer:
Du tror det inte nu men du kommer att kunna prata om honom utan rinnande tårar innan du blir pensionär. Men det måste få ta tid. Sorg kan man inte bestämma över själv. Det sköter våra sinnen av och det är bara att följa med. Första gången jag skrattade på riktigt efter att pappa gått bort fick jag dåligt samvete, men bara en kort stund. För inte ville han att jag skulle vara utan det där skrattet. Låt sorgen ha sin gång... den är helande ♥
Vicken söööt kaka :)
det bästa som finns är att prata å prata å prata...
det kommer gå bra för dig, det känner jag så väl i hjärtat..du har så mycket fint runt dig..
Stor kramis Åsa
Hoppas att du får en fin dag hos dina föräldrar. Jag kan tänka mig att det blir sorgligt, men också fint.
Jag kom precis på att min låtsaspappa, den jag växte upp med, hans bror mördades i Bolivia 2004 och dagen efter åkte min låtsaspappa dit för begravning och sedan stannade han kvar. Hela min familj splittrades efter det. Min mamma och två småsyskon åkte efter och stannade i ett år, men sedan kom de hem igen - utan låtsaspappa. Efter det följde en kaotisk tid på alla sätt och vis i några år... Min låtsaspappa pratade aldrig om det som hade hänt, han liksom bara försvann. Idag bor han kvar i Bolivia (det är hans hemland) och har en ny familj och min mamma är lyckligt gift sedan ett par år tillbaka. Hon har aldrig varit lyckligare i hela sitt liv. Jag vet inte varför jag berättar det här, eller kanske för att jag tycker att det är så bra att du PRATAR om det och inte håller känslorna borta. Mina småsyskon förlorade inte bara sin farbror, de förlorade sin pappa också. Han var i Sverige på besök ett par gånger om året första tiden, men nu ringer han en gång per år och det är i princip allt.
KRAM.
Vilken härlig vinst du vann - exakt vaddu behövde :)
(förra inlägget)
Det är klart du skall gråta massor. Det är förlösande. Så mysigt med lite tankar på annat håll också. Och en sådan lite gullig hund ♥.
Ha en riktigt go dag från Maria.
PS här har också snöat :)
Det är märkligt hur sinnet är konstruerat... När jag var i USA som tonåring under ett år så grät jag ner i kudden av hemlängtan ibland i början, efter en tid slutade jag gråta, för att jag verkligen försökte tvinga mig till att låta bli - och lyckades till sist. Men det kom ganska dyrköpt. Jag slutade samtidigt att tycka att saker och ting var kul, jag kunde inte skratta längre (inifrån hjärtat menar jag). Mycket märkligt. När jag kom hem tog mamma till slut tag i mig och hade ett långt samtal med mig där jag till slut verkligen grät (inte för att hon var dum eller så utan för att jag hade haft så många avstängda känslor inom mig) och efter det mådde jag mycket bättre och kunde bli mitt vanliga jag igen. Jag har i vanliga fall inte alls långt till skratt och skojar ganska mycket, så det var lätt för min familj att se att något var fel när jag kom hem.
Med det här vill jag bara visa att det faktiskt är nyttigt, till och med nödvändigt ibland att gråta.
Kram på dig, och tack för ditt fina inlägg på min blogg.
Hoppas du fick en fin dag hos mamma och pappa
Kram
♥ Kramar om ♥
Blir så berörd av det du skriver, Joanna... och varje gång så tänker jag på filmen Micke & Molle...
"Adjö, är ej för alltid
Farväl, är inte slut
I mina tankar finns du
Där finns du alltid kvar"
Och en liten tröst kanske...
Din bror gick bort medans han ännu levde.
Förstår du hur jag menar då?
Styrkekramar till Dig och hela din familj.
Tänker på dig! Stora kramen!
Vad skönt att få vara med nära och kära under den här svåra tiden. Hoppas att du fick tanka riktigt mycket kärlek.
Många varma kramar från mig!
Det måste få ta tid. Sen om det är 3 mån, 3 år eller 30 år, det spelar ingen roll. Han kommer ju för alltid att finnas i ditt hjärta! ♥
Tack så mycket för alla varma kommentarer och för att ni delar era erfarenheter och tankar med mig.
Visst är det så att allt måste få ta tid... varm kram till er alla!
Några skulle jag vilja svara lite mer till:
Duktiga Tjejen: Det är en väldigt sorglig historia... Mycket tragiskt att det blev så... Varm medkännande kram.
Linas drake: Jag förstår precis - man måste få ur sig allt ledset för att orka bli glad igen, tror jag... Och ändå kommer sorgen att vara en följeslagare i livet också... Kram!
Anonym: Tack för fina ord! Och ja, jag förstår verkligen vad du menar. Jag är tacksam över att min bror slapp lida, han dog mitt i livet utan att ens märka vad som hände och han dog lycklig... Det är faktiskt exakt så som vi alla skulle vilja ha det - fast 40-50 år senare... Kram!
Skicka en kommentar