Lång och kylig resa hem

Första gången vi klev ut på balkonen hemma hos våra vänner i Australien kom en vacker kakadua och hälsade oss välkomna och när vi gick ut på altanen för sista gången på den här underbara resan kom denna vackra papegoja och sa farväl. Det känns som om cirkeln slöts med dessa fåglar.

Det kändes väldigt sorgligt att lämna våra underbara vänner Jan och Tony, för man vet aldrig när vi ses nästa gång. Min kloka syster har ett talesätt som hon och hennes långväga vänner använder sig av när de inte vet när de ses nästa gång och när vi kramat om varandra länge och väl vid bilen, sa jag:

- See you next weekend!

Vi vet alla tre att det inte kommer att bli så, men det känns lite bättre att i alla fall säga det och det fick oss att skratta lite mellan tårarna.

Thank you, Jan and Tony, for your hospitality and friendship, the great meals, the amazing dips and rice crackers, the Australian white wine, all the Christmas gifts, the terrific fry pan and most of all for spending time with us and making us feel at home Down Under. You will always have a very special place in our hearts. Distance is nothing, friendship is everything...

När jag vaknade på morgonen vräkte regnet ner, men när vi åkte iväg strax efter klockan 17 hade det slutat och på vägen mot Sydney kom det bara spridda droppar. Jag är övertygad om att väderomslaget var för min skull, för det är mycket lättare att lämna ett regnigt Australien än ett som badar i solsken och värme.

Vi hade flera timmars marginal på flygplatsen inför avresan, men det var så struligt att checka in, så vi hann så gott som precis innan det var dags att gå ombord. Det visade sig nämligen att vi hade 12 kilos övervikt i vårt bagage och det sågs inte med blida ögon av personalen vid incheckningen. Det skulle kosta 70 dollar per kilo att få hem allt och eftersom en dollar står i 7 kronor var det lätt att räkna ut att det skulle kosta tusentals kronor att få hem allt.

Vi rullade undan väskorna och öppnade locken och blev bara sittande på golvet och stirrade på alla saker. Att packa om var omöjligt, för kilona skulle ändå vara desamma, så det handlade om att slänga eller betala. Suck. Jag började plocka lite bland mina kläder och bland juklapparna vi fått, men ville inte slänga något alls och kände mig förtvivlad. Jag som till och med hade fått en helt underbar jättestor stekpanna som man kopplar in i ett vägguttag, ville inte ta bort en enda pryl.

Smarte maken kom på att det brukar vara lite specialregler som gäller för golfbagar och surfbrädor, så han lyckades få tag på en person som jobbade lite högre upp på rankingen och minsann, vi fick med allt! Vi hade nämligen med tre boggie boards och passande nog vägde dessa exakt 12 kg! HURRA!

Sedan kan man ju alltid invända att vi har med två halvportioner till barn och att deras kroppsvikt endast är 80 kilo IHOP och det motsvarar endast en enda vuxen, så med lite kreativt synsätt kan man säga att vi egentligen hade sådär 80 kilos undervikt och inte 12 kilos övervikt. Allt ska ju ändå på samma plan, så hade vi varit fyra vuxna som rest med vårt bagage så hade vi totalt sett vägt betydligt mer än vi gjorde nu.


Till slut klev vi i alla fall ombord och slumrade snart, allihop. I Guangzhou i Kina fick vi byta plan till det som ni ser på bilden och det var inte en jättekul upplevelse, för jösses, vilket strul det blev där. Vi kom klockan 5 på morgonen till en iskall flygplats och de började med att ta ifrån oss våra pass och boardingpass. I nästan en timme var de borta, utan att vi fick veta vad de hade för sig och det var iskallt och vi resenärer, som var ett fyrtiotal, bara stod och väntade. Till slut var vi flera som gick fram och klagade och det uppskattades inte alls, utan de pekade på den gula linjen vi skulle hålla oss bakom och sa bara "Sorry, don't know" utan att ens se oss i ögonen.

När vi väl fick alla våra nödvändiga saker igen skulle vi gå till nästa gate, för att åka vidare hemåt. Vi kom fram till säkerhetskontrollen och det tog som vanligt lång tid, men till slut var vi igenom den. Då visade det sig att vi inte ens fick komma till en ankomst- eller avgångshall och pusta ut i de timmar vi skulle vänta, utan vi blev hänvisade att stå precis efter säkerhetskontrollen. Där fanns varken toaletter, stolar eller något att äta eller dricka.

Vi lackade till ordentligt och jag var tvungen att ha vatten för att kunna svälja ännu en åksjuketablett, så en mycket upprörd och bestämd make gick in till personalrummet bredvid och lyckades få en skvätt vatten i en godisburk som vi hade med oss.

Efter mycket gnällande från vår sida fick vi tillåtelse att gå ut genom säkerhetskontrollen igen och till den vanliga hallen, för att äta och dricka och gå på toaletten och en timme senare blev vi upplockade av en som arbetade på flygplatsen igen, för att lotsas tillbaka till det torftiga stället vi stått på tidigare.

Självklart fick vi gå igenom samma rigorösa säkerhetskontroll och visa pass, boardingpass och röntga väskorna igen!

När vi stått och väntat en halvtimme, stolar fanns ju inte, fick vi visa pass och boardingpass ÄNNU en gång och gå ner en trappa, där vi stod och väntade ytterligare någon timme. Barnen blev såklart kissnödiga och det fanns två bås med toaletter, men de stank redan genom dörren och det hängde en skylt att de inte fick användas, så efter mycket tjat på personalen, som först vägrade låta barnen kissa, fick maken och de två små gå ut igen, genom alla kontroller och så var det samma visa igen; köandet till säkerhetskontrollen, visa pass och boardingpass och sedan ner för att stå och vänta.

Vi var både småsura, genomfrusna och utmattade när vi äntligen fick slå oss ner i flygplanstolen och åka mot Beijing, där vi skulle mellanlanda. När vi klev ur planet, för det var vi tvungna att göra, trots att vi skulle fortsätta med samma plan sittande på samma säten, hamnade vi mitt i denna vackra butik. Det var onekligen en rolig upplevelse mitt i allt elände.

Vi var glada över att se vår flight mot Amsterdam, men lite svårt var det att läsa destinationen på denna tv-skärm. Det är dock Amsterdam som står högst upp och vi såg mycket fram emot att få lämna Kina för den här gången.

Maten ombord bestod hela tiden av nudlar och ris och jag längtade efter en hederlig ostmacka medan barnen längtade efter McDonaldsmat, så det första vi gjorde när vi mellanlandade på Schiphol i Holland var att leta upp ett McD och mumsa i oss lite västerländsk mat igen.

Efter en kort flygtur, det tar bara en timme och tio minuter att flyga mellan Schiphol och Landvetter, stod vi äntligen på svensk mark igen strax efter klockan 22 på måndag kväll. Att få ut allt incheckat bagage gick smidigt och bilresan hem kändes riktigt mysig.

När vi burit in alla väskor och pustat ut hemma konstaterade jag att vi varit på resande fot i en hel arbetsvecka, närmare bestämt i 40 timmar och 15 minuter, från dörr till dörr. Det är en imponerande tid.

Nu återgår vardagen så sakta till det normala igen och överst på listan står tvätt och mathandling. Men med oss bär vi underbara minnen från en fantastisk resa till andra sidan jorden.