En vild känguru på tomten!

Hurra, vilken start på dagen det blev hos vår än i skogen, för det stod minsann en livs levande känguru på tomten när vi skulle äta frukost. Vi fick veta att just denna känguru är ett år gammal och den kommer varje dag och föddes dessutom där. Vi fick se ursöta bilder när han fortfarande låg i sin mammas pung och mamman stod på bakbenen och tittade rakt in i kameran. Jag tog flera bilder på detta charmiga djur, men denna där han tuggar lite coolt på ett grässtrå var roligast.

Efter en fin frukost, där vi bjöds på hembakat bröd direkt ur bakmaskinen, var det dags att lämna vår vän och hans fascinerande hus, som ni här på bilden kan se en sida av. Det ser likadant ut på andra sidan, så det är alltså inte L-format, utan som ett kors eller kryss.

Vi åkte vidare på de eländigt slingriga vägarna med vår vän i ett dammoln framför oss, för att visa genvägen till stora vägen rakt igenom regnskogen. Det var en riktigt slingrig färd och det hände att stora träd fallit ner rakt över vägen, som för den delen knappt ens kan benämnas som väg, och vi kände oss alla som Gulliver när han var i Jättarnas land, för vi var pyttesmå och ormbukarna och träden helt enorma.

Helt plötsligt stannade han i bilen framför oss och klev ut och gjorde tecken med händerna som om han fotograferade. Jag skyndade mig ut med kameran i högsta hugg och trodde jag skulle få fotografera ett fint vilt djur, men han ville bara erbjuda sig att fotografera hela familjen mitt i regnskogen, så det var först lite snopet, men sedan väldigt vänligt och ännu ett kul minne.

Det var troligt vackert att åka omkring i grönskan, men sanningen att säga var det ganska skönt att komma ut på asfalterade vägar efter någon timme i regnskogen.

Som vanligt fotograferade vi skyltar och den här tycker jag är så kul, för den varnar för det mesta. Det är helt enkelt gott om det de kallar Wild life. På denna resa har vi dessutom sett alla tre, även om vi såg koalan på djurparken.

Vi styrde kosan mot Merimbula, där vi bodde en natt förra gången vi var i Australien och hade en underbar dag vid den vita stranden, där den då sexåriga dottern höll på att svimma när det visade sig att de vackra snäckorna hon plockat för att ta med hem till Sverige hade inneboende gäster. Det visade sig vara eremitkräftor och hon hade hållit dem i handen utan att bli nypt.

Vi hoppades att vädret skulle bli lika fint som förra gången, även om det såg molnigt ut längs vägen och prognosen var aningen tveksam. Barnen tuggade på favoritgodiset Skittels som inte går att köpa hemma, men som här finns i hela tre olika varianter och timme efter timme satt vi i bilen.

När jag körde och maken tittade på bensinmätaren samtidigt som vi passerade en bensinstation, sa han att vi nog borde tanka på nästa mack, som skulle komma några mil bort. Dessvärre visade det sig vara mycket längre bort än han trott och mätaren gick längre och längre ner mot det slutgiltiga strecken som talade om att tanken helt enkelt var tom. Jag fick order om att köra så bensinsnålt jag kunde och försöka hålla en konstant fart på 70 km i timmen, trots att det var 100-väg.

Bilarna bakom mig var naturligtvis grymt irriterade redan där, men när jag saktade ner ytterligare och kröp fram i 50 för att spara bensin kan jag nog vara glad över att de inte hade skjutvapen i bilen, för det går verkligen inte att köra om på flera kilometer, för att vägen är så krokig. Trots att man alltså får köra i 100 är det fullständigt omöjligt att göra det på 90 % av vägen.

Macken maken trodde skulle dyka upp gjorde inte det, så vi fick göra en avstickare på hela tre mil, för att komma till närmaste bensinstation. Då hade jag redan kört typ tre mil med mätaren på absolut nedersta strecket och nu fick jag plågat se på hur den sjönk under det ens mätbara och då var det ändå flera mil kvar till räddningen.

När det var en kilometer kvar, bytte vi äntligen förare och då var jag helt slut. Jag kastade mig ur bilen och sprang runt för att sätta mig på passagerarsidan, men då gick den jä*la dörren inte att öppna. Jag var vid det laget i det närmaste hysterisk och vrålade till maken som fick åla sig över till förarsätet, medan jag fick tränga mig in i baksätet tillsammans med de stackars barnen som inte vågade säga pip, för då skulle åtminstone en av föräldrarna hamnat på hispan.

När vi äntligen såg en mack var jag helt darrig både knän och armar, för jag kan säga att det hade varit förenat med livsfara att få bensinstopp på den lilla slingriga vägen, för det fanns ingen som helst vägren och det var konstant skymd sikt.

Utmattade åkte vi sedan de tre milen tillbaka till huvudleden och en timme försenade nådde vi äntligen dagens mål, ett vandrarhem i Merimbula. Alldeles innan vi kom hade en familj från Värmland checkat in och otroligt nog visade det sig att de kände en av mina före detta kollegor från SVT-tiden i Karlstad, så det blev en riktigt trevlig kväll och vi drack tillsammans upp nästan hela vår tvålitersvindunk. Perfekt!