Den eviga kärleken

Havet är evigt. Det är samma vatten på vår jord idag som det var när dinosaurierna klampade fram över marken. Jag finner en tröst i det. Liksom havet är kärleken evig.

En omtänksam väninna tyckte vi behövde ta en promenad ner till havet och jag visste att jag borde följa med, trots att jag knappt orkade gå, så jag gjorde det. Vi gick i dimma och gråväder hela vägen, men när vi kom fram till strandkanten exploderade det av ljus. Jag kunde knappt se så starkt sken var det.

Jag tog upp iPhonen för att försöka ta en bild av det och fenomenet syns även på bilden. Det var en riktig explosion av starkt ljus.

Plötsligt försvann dimman och himlen blev klarare än på hela dagen och solens strålar lekte i vattnet och bländade mig. Jag kunde inte låta bli att se det som en hälsning från min storebror.

Hela söndagen satt jag hemma hos mamma och pappa och väntade på ett telefonsamtal som aldrig kom. Jag hoppas in i det sista på att någon skulle ringa från Thailand och säga att ett fruktansvärt misstag hade begåtts. De skulle jublande glada berätta att min bror just klivit in på baren precis som han brukar och allt det där hemska pratet om frontalkrock inte alls var sant.

Men samtalet kom aldrig. Inte heller kom han till Landvetter igår, som han planerat.

Sorgen är fortfarande avgrundsdjup, men jag försöker tänka på de små detaljerna som jag tycker skimrar lite, lite, lite positivt i allt elände. Tragiken i att min bror är borta för alltid är fruktansvärd och ogreppbar, men jag kan ändå känna tacksamhet över att jag slapp vara den som var tvungen att identifiera honom på sjukhuset. Jag hade aldrig klarat att se honom annat än vid liv.

Likaså är jag tacksam över att vi inte hade något outtalat eller ouppklarat mellan oss. Det finns inte ens ett litet sandkorn som skaver, utan vi var goda vänner hela tiden.

Vi slapp också se honom tyna bort av sjukdom och bli allt svagare under plågsamma förhållanden. I våra minnen och tankar kommer han alltid att vara ung, stark och fin.

Vi vet också att han inte behövde lida vid olyckstillfället, för kollisionen var kraftfull och han avled omedelbart. Inte heller behöver vi känna skuld på något sätt för det var hans eget val att åka till Thailand och det som hände var en ren olycka som inte vi kan klandras för. Vi vet dessutom att han var lycklig in i det sista, för det har hans vänner vittnat om.

Jag tänker också på något vackert som min bror sa till mig på min stora, härliga och roliga 40-årsfest, då han blandade snygga B52:or till alla som ville ha:

- Jag är så glad över att se att det har gått så bra för dig, syrran, och att du har så många vänner som tycker om dig.

Älskade storebror, det är jag med. Särskilt nu, för det är de och vår familj som hjälper mig att överleva förlusten av dig.

Jag uppskattar alla kommentarer jag får här på bloggen, mejl som kommer till mig, telefonsamtal, blommor och besök otroligt mycket. Gång på gång läser jag allt varmt som skrivs och det bäddar in min sorg i ett mjukt, vadderat täcke som värmer min själ.

Från djupet av mitt hjärta; tack så ofantligt mycket för att ni tänker på mig och delar min sorg, så att den känns lite, lite lättare att bära.

Även min älskade bror var glad över att jag har er.