Stackars dottern denna gång...

Igår kväll tog vi en tur till stan igen och söte sonen var pigg och glad kvällen igenom och orkade gå både dit och hem. Men så hade jag också petat i honom både ostmacka, en pizzabit, oliver och ett stort glas Coca Cola innan vi begav oss.

Hemma hade det varit otänkbart att förstöra aptiten på detta förkastliga vis, men här på Karpathos är alla medel tillåtna för att arme sonen ska vara full av energi och må bra hela tiden. Knepet lyckades dessutom, för kvällen och långpromenaden gick alldeles utmärkt.

Värre var det med stackars dottern, för säg den lycka som är beständig…

Hon hade ont i örat hela dagen och det blev bara värre och värre, så hon var inte speciellt intresserad av att bada, för det lockade henne inte alls att få in ytterligare vatten i högerörat.

På eftermiddagen ringde jag distriktssköterskan, tillika flickans mormor, och frågade vad vi skulle göra åt eländet. Rådet blev att avvakta och eftersom vi då var nere på surfstranden passa käre maken på att bada lite försiktigt med barnen alldeles vid tävlingsbanan. Hon höll ut i några minuter, men sedan tordes hon inte mer.

Det är fullständigt snorhalt på de stora stenblock som ligger i vattenbrynet, så erfarne maken ledde barnen ner ett och ett för att ta sig ett dopp. Förra året halkade jag på de förrädiska blocken när jag fotograferat vindsurfande maken och trillade rakt ner i vattnet med både klänning och kamera.

Jag svor som en borstbindare över att den nya svindyra kameran var förstörd, vilket den irriterande nog var redan andra dagen på semestern, och märkte inte ens mitt enorma sår på höger smalben. En vindsurfare gjorde mig uppmärksam på min fysiska defekt och jag svor lite till. Såret gick ända in till benet och det svullnade upp rejält på bara ett par minuter.

Den 20 minuter långa resan hem till hotellrummet kändes som en evighet, men jag var så förbannad att jag inte ens hade ont. Kameran grämde mig så mycket att jag höll på att bli tokig.

Väl hemma igen tog jag en flaska Smirnoff ur minibarpaketet vi beställt på planet och efter ett samtal till vår egen distriktssköterska, min kloka mor, så plåstrade jag om mig och fick rådet att undvika hotellpoolen de närmaste dagarna.

På natten kom sedan ångesten över att det kommit bakterier i såret, så jag kunde inte sova. Fortfarande störde kameraförlusten mig oerhört, men den går faktiskt att ersätta aningen lättare än mitt högra underben. Jag var så orolig och min enda tröst var att det var mitt ben som var drabbat och inte något av barnens.

På morgonen blev det ett nytt samtal till sköterskan där jag uttryckte min oro över såret och jag fick det klockrena rådet att ta en ny flaska ur minibaren och använda den invärtes istället för utvärtes, för benet var det nog ingen fara med, medan mitt inre behövde omvårdnad. Jag skrattade gott åt alltihop, för det var det enda jag kunde göra, och hoppades på det bästa.

Idag påminner ett långt ärr mig om händelsen, men det blev aldrig någon infektion i såret och det är jag glad och tacksam över.

Innan vi åt igår kväll gick vi till ett lokalt apotek och diskuterade stackars dotterns öra och det enda hon kunde erbjuda från utbudet i butiken var ett par silikonproppar att stoppa i öronen som skydd mot vattnet, så vi köpte dem. Ännu är de oanvända, men vi hoppas att de ska hjälpa henne lite, så hon törs bada igen, för annars är en semester på en grekisk ö hyfsat värdelös.

Det tog lång tid innan hon somnade på kvällen, för örat värkte så, men nu på morgonen tycker hon att det känns lite bättre, så vi håller verkligen tummarna för detta och att vi snart kan få den där lugna och fina semestern vi drömt om...