Hurra för finaste sonen som fyller tio!

Här är sonen bara ett par timmar gammal...

Jag låg där hemma i sängen hela natten och sov mellan värkarna som kom allt tätare. Jag var så lugn och så otroligt lycklig redan, för både bebisen och jag hade överlevt vattkoppshotet, och då hade jag inte ens fött mitt barn än.

När klockan närmade sig sex på morgonkvisten steg jag upp och kokade pasta som en riktigt Gunde Svan som skulle ladda inför sitt livs viktigaste lopp. När jag nästan två år tidigare åkte in till förlossningen för att föda söta dottern hade jag ingen tanke på att äta någonting innan värkarna blev alltför intensiva och det var omöjligt att äta. Det gjorde att jag var mer än nödvändigt trött mot slutet av förlossningen.

Alldeles, alldeles underbar och nyfödd...

Det gick väldigt bra ändå, men det är klart att det inte är en idealisk situation att göra värsta fyspasset när det är nitton timmar sedan man åt senast. Så skulle Gunde aldrig gjort!

Jag hade ungefär fem minuter mellan värkarna när jag satt i stillheten vid köksbordet en strålande sommardag och lassade in pasta. Vad jag hade till minns jag inte, för det var kolhydraterna jag tänkte mest på.

När jag ätit och packat det sista inför avfärden tyckte jag att det var dags att väcka käre och ovetande maken och han studsade förstås upp och slängde sig in i duschen. Då var det min mors tur att bli väckt och hon var lika ovetande hon om vad jag sysslat med hela natten, så hon hade sovit gott och höll på att svimma när jag sa att det redan var dags.

Pappa vaknade också innan vi åkte iväg, men morgontrötta dottern fick lugnt sova vidare och vakna i sin egen takt.

Vi kom in till förlossningen i Varberg vid halv åtta och då hade maken kört som en raket, för han blev så stressad av blotta tanken på att jag skulle föda i bilen. Det hade jag dock inte alls tänkt, försäkrade jag.

När jag vacklade in på avdelningen såg jag på whiteboardtavlan att samma barnmorska som förlöst dottern var i tjänst även nu. Jag bad genast att få henne, men fick först till svar att hon redan var planerad för en annan. Som tur var ändrades detta och jag började genast gråta när hon kom in i vårt rum, för jag hade så positiva minnen med henne.

Hon var glad över att se oss också och berättade att jag skulle bli den första kvinna som hon förlöst två gånger, så det kändes kul att få vara lite speciell för henne också.

Hon undersökte mig och sa att jag var öppen tre-fyra centimeter och så fick jag ett mätband på magen som skulle registrera barnets hjärtljud. Det strulade dock enormt och det verkade som om det helt saknades hjärtljud.

Här hade jag kunnat gå taket av oro, men min oro var slut precis som tårarna efter vattkoppsdramatiken, så jag tänkte bara att det är klart att hans hjärta slår och som tur var fick jag rätt. Hjärtat slog så fint och värkarna kom med tre minuter mellanrum ungefär.

Jag lade mig i sängen och slumrade någon minut här och var och väcktes av mina egna snarkningar och värkarna om vartannat. Käre maken lade sig i fåtöljen och stensomnade direkt.

Efter ett par timmar kom en man in i rummet och jag blev så glad när jag förstod vem det var, för det var självaste specialisten, som jag talat med så många gånger i telefonen de senaste veckorna. Han hade nog aldrig fått så många tårar i sitt arma öra, för ojoj, vad jag hade gråtit och ojoj, vad han hade kämpat för att lugna mig.

Lillebror är fyra timmar och
storasyster 22 månader!

Nu låg jag där på ett alldeles vanligt BB, ingen infektionsklinik, med min egen trygga barnmorska och bara njöt av livet. Han log åt situationen och sa på sitt härliga sätt:

- Du ser ju lugn och fin ut, men inte lika lugn som han där borta, förstås, men det är nog bra!

Han gestikulerade leende åt min trötte man och jag skrattade gott. Han lämnade rummet utan att käre maken ens märkte att han var där.

Barnmorskan hade efter den första kontrollen när vi kom lämnat oss ensamma och det passade oss bra. När hon kom tillbaka efter några timmar, frågade hon om jag kanske ville sitta i duschen en stund och det lät trevligt så jag tackade ja.

Där blev värkarna mer intensiva, men fortfarande fullständigt hanterliga. När klockan var 12.30 kom hon tillbaka och då sa hon att hon skulle vilja göra en ny undersökning, för att kolla hur det låg till, för jag var trots allt omföderska.

Jag pallrade mig ur den sköna duschen och gick mot ett annat rum som vi skulle till nu när det antagligen drog ihop sig, bokstavligt talat. Jag såg fram emot att få använda lustgasen igen, för den tyckte jag hjälpte så bra senast, men jag väntade tills jag verkligen behövde den, så jag skulle ha en trevlig utväg på lut.

Klockan på väggen visade 12.46 när jag steg in i rummet och jag tycker att det är lite kul att ha vissa hållpunkter, för man blir så bortkollrad när man föder barn och tid och rum bara upphör att existera. Försiktigt lade jag mig ner i sängen och just som jag gjorde det kände jag en krystvärk.

Jag blev fullständigt överrumplad. Bara ett enda försök med lustgasen hann det bli, för sedan sa barnmorskan att det inte var någon idé längre, för nu var det dags att krysta ordentligt och få ut krabaten.

Endast sjutton minuter senare föddes den lille guldklimpen och jag trodde knappt att det var sant. Jag var från början inställd på att det absolut skulle gå bra, för med eländet innan var liksom eländeskvoten fylld, men det här var ju rent löjligt smidigt. Inte kan man få ett helt barn av den lilla arbetsinsatsen?

Men jodå, det kunde man, för det fick man.

När bebisen legat på mig en stund var det dags att kika på vad det för kön egentligen och när barnmorskan höll upp honom fick vi oss en gott skratt, för han drog upp sitt lilla ben, så han inte avslöjande något! Hon fick vinkla honom lite och då såg vi att det var en pojke, precis som jag trott under hela graviditeten.

Så här stor och fin är han
just idag - tio år!

Efter en liten stund kom specialisten in till oss igen och gratulerade och den här gången var även maken vaken, så de fick träffas till slut.

Den 19 juli klockan 13.03 föddes vår underbare son och han vägde precis ett hekto mer än sin syster, 3 485 gram och var 50 cm lång.

Klockan 17 var det besökstid på BB och då var jag redan uppe och gick och väntade på min älskade dotter och fina morföräldrar, som skulle få se familjens nytillskott för första gången. Lillebror var bara fyra timmar gammal när storasyster tittade på honom med enorma ögon. Hon var helt fascinerad av det lilla knytet.

När jag frågade om hon tyckte att han var fin svarade hon klockrent:

- Han är hel!

Och ja, det var han, som tur var och det ska vi fira hela dagen idag!