En mycket speciell årsdag

Så här rund och svullen var
jag i juli 2001

Idag är det en alldeles speciell årsdag för mig. För exakt tio år sedan var jag höggravid och efter att ha gråtit mig igenom de senaste tre veckorna kunde jag äntligen pusta ut och fälla ett par stillsamma glädjetårar i min ensamhet.

Det var just idag som mitt andra barn var beräknat att komma och normalt skulle han ha varit välkommen nästan när som helst för min del, så länge han hade varit stor och stark nog att överleva utanför min kropp.

Strax efter midsommar förändrades den inställningen och jag ville inte alls att han skulle komma en enda dag före beräknat datum, trots att jag välkomnat hans storasyster med öppna armar när hon överraskande anlände hela nio dagar tidigare än vi trott. Han skulle stanna där inne till den 19 juli. Minst.

Anledningen var att jag under midsommarhelgen var exponerad för vattkoppor och det är inte så oförargligt som man kan tro.

En nära väninna och hennes familj firade midsommar tillsammans med oss och några andra kära vänner och vi hade som vanligt trevligt ihop. Som höggravid hoppade jag över både sillen och nubben, men kul hade vi ändå och vännerna sov över i vår källare.

Efter frukost, en morgonpromenad till lekplatsen i närheten och varma kramar när vi skildes åt lämnade de oss. Dagen därpå ringde telefonen och då var det väninnan som misstänkte att hon fått vattkoppor. Inte så värst många, men högst troligt var det vattkoppor hon hade och hon ville nu informera mig om läget. Jag hade aldrig haft vattkoppor som barn, så visst fanns risken att jag skulle få det nu.

Sonen blickar ut över det eviga blå...

Jag tog det dock inte alls allvarligt utan ryckte på axlarna och tänkte att det knappast var dödligt, även om jag hört att vuxna får det tuffare än drabbade barn. När jag för säkerhets skull ringde min barnmorska på måndagen fick jag en smärre chock. Jag blev slussad till en expert, för vattkoppor var inget att leka med.

Specialisten förklarade att det allvarligaste läget var om jag skulle insjukna fyra dagar före eller fyra dagar efter förlossningen, för då var det fara för mitt barns liv! Jag trodde knappt mina öron och grät hejdlöst.

Inkubationstiden för vattkoppor är 14-21 dagar och nu var det 21 dagar kvar till förlossningen. Dessutom hade vår dottern fötts mindre än två år tidigare och hon var så ivrig att hon föddes nio dagar för tidigt. Sannolikheten att samma öde skulle drabba nästa barn såg jag som överhängande och jag var fullständigt paralyserad av skräck.

Om jag födde den 18 juli eller tidigare skulle jag inte heller få föda på ett vanligt BB, utan på infektionsklinik. Jag, som hade haft en helt exemplarisk graviditet och en underbar upplevelse på Varbergs BB ett par år innan, skulle få föda bland grönklädd vårdpersonal på en steril infektionsklinik, för att inte utsätta andra blivande mammor och nyfödda för risken att smittas.

Jag var så förtvivlad att jag inte var säker på att jag skulle överleva. Tänk om jag burit ett frisk barn i nästan nio månader och sedan snuvas på lyckan att få hålla bebisen i famnen – livs levande och alldeles bedårande ny.

Tänk att han blev så här stor
trots all dramatik...

Lilla dottern, 21 månader ung, klappade på mig medan jag grät och gång på gång frågade jag retoriskt ”Vad ska det bli av mig?” för jag hade också dåligt samvete över att jag förstörde hennes sommardagar med mina eviga tårar. Den lilla älsklingen var redan då mycket verbal, trots att hon inte ens fyllt två år, så hon kramade mig och sa ”Det blir nåt bättre.”

Mitt i allt elände var jag tvungen att skratta, för det var så sött sagt.

Det blev många telefonsamtal till specialisten och även till barnmorskan och alla gjorde vad de kunde för att peppa mig, men det var svårt.

Allteftersom dagarna gick steg mitt hopp och om förlossningen inte kommit igång den 18:e kunde jag få åka in till Varbergs BB, som vilken blivande mamma som helst. Jag väntade och hoppades medan jag fortfarande grät då och då och letade prickar på min kropp tills jag trodde jag skulle förlora förståndet.

På eftermiddagen den 18:e kom mina föräldrar, som just då började sina semestrar och då förklarade de att de nu skulle stanna tills bebisen var född. Vi hyrde ”Livet är en schlager” och njöt av Björn Kjellmans härliga rollfigur. När filmen var slut kände jag hur det började susa lite i magen.

Inte fostervatten längre, utan havsvatten!

Jag sa ingenting till någon, men vid midnatt, när alla andra sov sött i sina sängar, var jag säker. Bebisen ville ut och han, jodå, jag var helt säker på att det var en pojke som låg där inne, hade hört min bön om att stanna där inne i tryggheten till den 19:e.

Jag låg i sängen och grät av tacksamhet över att allt så här långt gått vägen och nu var det bara den lilla detaljen själva förlossningen kvar. Jag insåg att jag skulle få åka till BB som en i raden av omföderskor som de förlöser lätt som en plätt dagligen.

Förlossningen kunde inte vara någonting jämfört med det jag upplevt de senaste tre veckorna.

Den skulle helst säkert bli en riktig barnlek, för mer dramatiskt än det jag redan upplevt kunde det knappast bli och tårarna var ändå slut.

Hur det gick får ni veta i morgon. Då är det tio år sedan världens finaste pojke föddes.