Christina Douka gör så fina smycken!

Första gången mina föräldrar var på Kreta sprang de på en butik där en smyckeskonstnär sålde sina egna alster och de blev genast förtjusta i hennes hantverk.

De köpte efter en stunds funderande ett par örhängen till mig och det var de som är längst till vänster i bilden ovan. När jag fick dem på min födelsedag blev jag genast förälskad i dem och har burit dem flera gånger i veckan sedan dess.

Eftersom jag gör mycket smycken tycker jag att det är svårt med saker som jag inte har gjort själv, för det är faktiskt, märkligt nog, jobbigt att svara nej på frågan om jag gjort dem om jag nu inte har det och det ändå ser så ut.

Fördelen med smyckesdesignern Christina Doukas konstverk är att de är gjorda i tekniker som jag själv inte använder och då känns det bara jättekul att kunna säga att det är handgjorda örhängen från Kreta.

När jag åkte till Kreta med mina föräldrar och barn för första gången 2009 gick vi genast till butiken igen och jag hittade snabbt ett par som liknade mina förra, men var i en annan färg. Det var de turkosa som syns till höger på bilden.

Jag blev eld och lågor över att hitta ett par som påminde om mina tidigare, men när jag sa att jag gillade dem och frågade efter priset påpekade Christina att det var helt fel taktik. Om jag verkligen gillade dem skulle hon ju kunna ta bra betalt, medan om jag tyckte att de var så där, så skulle det gå att pruta.

Jag var genast med på noterna och sa att jag tyckte att de var förfärligt fula, men med hänsyn till kommande kunder skulle jag, högst eventuellt, kunna tänka mig att betala en ringa summa för att kommande kunder skulle slippa se eländet när de äntrade butiken.

Christina hängde på och erbjöd ett bra pris efter fortsatt snack om hur fula och anskrämliga de faktiskt var. Hon förstod att det låg i hennes intresse att bli av med skräpet.

När vi kom i år hittade jag ett par som jag gillade, men som inte var min färg. Det var ett par örhängen som var formade som ett ägg och mitt i allt fanns en sten, som var platt och gul och påminde om en äggula. Formen var fin, men eftersom man skulle trä i själva äggkonturen i örat, så blev det liksom fel håll, så jag var inte helt betagen.

Då såg jag ett par hjärtan med en oregelbunden guldkant. Guldkant i tillvaron är alltid fint, men guld är knappast min färg, så jag var tveksam. Christina tyckte dock att de passade mig, för guldet gick igen i mina slingor i håret och det hade hon onekligen en poäng i.

Jag bestämde mig för att köpa dem, men kunde ändå inte släppa äggörhängena. Då sa hon att hon kunde försöka göra ett nytt par i en färg som passade mig och så skulle vi kunna komma tillbaka efter ett par dagar. Oemotståndligt, så klart.

När vi kom tillbaka hade hon gjort det som vi pratat om och de var jättefina, men det var något med att de blev vinklade åt sidan som gjorde att jag inte tyckte att de var helt perfekta. Då såg jag att hon hade gjort ett par till, som påminde om mina allra första.

Dem blev jag genast mer intresserad av och särskilt med uppsatt hår påminner de om havet, eftersom solen då lyser igenom stenen. Det är paret som hänger på mitt finger på bilden ovan. På en annan bild ser man att de är rätt så blå trots allt.

Samtidigt hittade min mamma ett par lila som var identiska med de turkosa, så när som på färgen, och de passade henne utmärkt bra i både storlek och färg.

Dessutom hade lilla mor hela veckan ägnat en massa tid åt att försöka hitta The Thing åt min snälla lillasyster som passat mammas och pappas söta lilla hund under veckan och det var sannerligen ett svårt uppdrag, för hur betalar man någon som tagit väl hand om ens käraste skatt en hel vecka?

Till slut hittade lilla morsan ett halsband som skulle kunna funka och det bestod av en silverring och i mitten fanns ett rött stenhjärta. Jättefint, men syrran som är väldigt kräsen när det gäller smycken kan vara svårflirtad. (Med facit i hand var det dock en succé och det kändes riktigt bra!)

Min pappa fick ett glas raki medan vi valde och velade och när vi till slut bestämt oss för allt vände sig Christina mot min pappa och bad om ursäkt för att hon förfulade hans familj med sina hemska smycken. Han höll med, men lovade att försöka stå ut med sin allt fulare familj!

När vi skulle gå ut ur butiken var vi i alla fall nöjda med att vi hade handlat en del och vi förklarade för Christina hur kul vi tyckte det var att handla av henne och hur mycket vi uppskattade både henne och hennes smycken.

Då tittade hon bara på oss och sa med sin sköna grekiska brytning:

- I don't like you. Go away!

Bättre kan det inte sägas, tycker jag. Jag ser redan fram emot nästa gång vi får möjlighet att handla hos denna kreativa, härliga och egensinniga kvinna!