Ajaj och ojoj på semestern..

Förr om åren brukar jag och en annan surffru skämta om att vi kämpar vid poolen och på stranden medan våra män kämpar med sin vindsurfing på diverse tävlingar. I undertexten har det alltid legat att vi har det grymt lyxigt medan männen sliter ut sig på sina brädor.

Visserligen gör de allt frivilligt och tycker till och med att det är ett nöje, men ändå. Jobbigt kan det trots allt vara.

Vi däremot brukar enbart njuta. I år stämmer inte den bilden riktigt och det är fruktansvärt trist. I år kan man faktiskt säga att vi kämpar en del, mina barn och jag.

Arma dotterns öra har inte blivit bättre, så vi fick bege oss till apoteket för att köpa starkare droppar än de vi köpt förut. Apotekaren, eller vilken formell utbildning hon nu kunde tänkas ha, sålde gärna antibiotiska droppar utan recept till oss, men rådde oss ändå att uppsöka en läkare.

Pigadia är så litet att vi promenerade till sjukhuset. Dottern grät och hade fruktansvärt ont, så det kändes som det enda rätta. Väl där skrev vi in oss, betalade 5 euro och satte oss i väntrummet. Stämningen var inte sådan att jag tog upp min kamera och knäppte en bild, för det hade säkert inte uppskattats av ledsna dottern.

Efter en liten stund gick vi in till läkaren som just undersökt två patienter utan att stänga dörren och snart gjorde han samma sak med sin svenska lilla patient. Han undersökte henne ganska omilt skulle jag vilja säga och dottern, som redan hade ont, blev ännu ledsnare.

Jag visade honom dropparna vi nyss köpt på apoteket och han sa att vi kunde använda dem i några dagar och om det inte blev bättre, utan värre och till exempel utvecklades till feber, skulle vi komma tillbaka. Detta vägrade dottern genast, för hon vill allra helst åka hem och i andra hand kommer att åtminstone få slippa uppsöka sjukhus igen.

Doktorn petade in bomull i dotterns värkande öra och droppade sedan dropparna på tussen. Svettiga och helt färdiga lämnade vi sjukhuset, åt middag på ett snabbmatsställe, tog en glass med tuggummismak på vägen och traskade den backiga vägen hem igen.

På kvällen lyssnade vi på Josephine Bornebusch som sommparpratade förra året och då skrattade äntligen den finaste lilla flickan igen och det var som ljuv musik i mina öron.

Så här på morgonkvisten kan jag konstatera att hon sovit bra hela natten och nu har hon fått ytterligare en omgång droppar i örat och sitter på hotellrummet och lyssnar på årets utgåva av Mark Levengood som sommarpratare. Kanske kan även henne få henne att le en smula.

Under eftermiddagen igår åkte friske sonen och hans surflediga pappa till en strand i närheten och snorklade och dessa bilder får idag pigga upp bloggen, för sjuka dottern är inte så festlig att lägga upp just nu.

Jag hoppas verkligen att hon blir bra under dagen och är helt frisk imorgon när hennes efterlängtade kompis äntligen kommer från Sverige.

Och då ska också den andra surffrun och jag äntligen få kämpa ihop igen.