Statist-Joanna inte bortklippt

I den här kyrkan spelades begravningen in.

Vilken trevlig söndagseftermiddag vi fick. Det är ändå något speciellt att se sig själv på en gigantisk filmduk. Känns liksom flärdfullt på något sätt.

För att dra allt kronologiskt så var det nästan ett helt år sedan jag var med och spelade in två scener i En gång i Phuket och nu var det äntligen premiärhelg. Jag bokade biljetterna så snart de släpptes och i eftermiddags åkte vi in till Kungsbacka för att se filmen.

Barnen hade fått löfte om att få ett nytt Wiispel så vi passade på att köpa både det och varsin dricka inför föreställningen. I det stora köpcentret råkade vi stöta på en av mina närmaste väninnor och hon var sugen på att se petite moi filmdebutera så hon följde med till bion.

Framför mig i kön stod ett kompispar i min egen ålder och frågade om det möjligen fanns två biljetter kvar till En gång i Phuket. Svaret blev att det tyvärr inte gjorde det, men att de kunde vänta och se om alla som bokat via nätet verkligen hämtar ut sina biljetter.

När det var min tur hade jag ju redan tjuvlyssnat på kunderna framför mig, men jag frågade ändå om det möjligen inte fanns en biljett kvar som jag kunde få köpa när jag nu löste ut mina fyra andra. Svaret fick mig att häpna.

Jodå, visst fanns det en biljett kvar. Tjohoo, sa jag och lade beslag på den pronto utan att veta var i salongen den fanns. Då lägger tjejen i kassan till att den också är på sista raden och bara två platser ifrån de andra fyra vi beställt. Vad är sannolikheten för det?

Nöjda och glada slog vi oss ner i vårt lilla gäng av fem personer och tänkte att de där två som kommer snart nog inte bryr sig om ifall de får sitta ett snäpp mer till vänster. De kom så sent att de förmodligen inte ens märkte att vi improviserat lite, så vi fick sitta tillsammans allihop. Perfekt.

Det var ju lite viktigt att få sitta tillsammans för jag ville ju kunna peka på mig om jag skulle dyka upp på filmduken och det gjorde jag!

Jag var en av begravningsgästerna och mycket som spelades in där i kyrkan var borta i slutversionen, men jag satt i alla fall på en bänkrad och filmades bakifrån. Man känner igen mitt burriga hår långt ut på högerkanten, om man vet var man ska titta. Och nu vet ni ju det.

På begravningsfikat efteråt syns jag också bakifrån, precis som jag misstänkte, och även här sitter jag på högerkanten.

Det var i alla fall lätt att se mig, eftersom jag visste exakt var jag skulle titta och totalt var jag med i kanske sju sekunder. Sju viktiga sekunder.

Vi satt och småskrattade oss igenom filmen och förmodligen är detta ingen film som kommer att vinna några Guldbaggar nästa år, men absolut en trevlig och rolig historia som vi gillade.

När eftertexterna rullade kändes det fint att bli tackad med stora vita bokstäver på svart bakgrund. Som rubrik stod det tack och så följde en massa som de tackade och allra sist stod det:

"Alla statister som medverkat under inspelningen"

Vassego, säger jag. Det var faktiskt ett nöje.