Vilken tur att hon föddes!

Så här fin är min lillasyster nu för tiden.

Idag är det Childhood Memory som gäller i fotoutmaningen och jag funderade en liten stund innan jag bestämde mig för vad jag skulle välja att skriva om och lägga upp på bild. Båda ska ju gärna fungera.

Eftersom det inte fanns digitalkamera när jag var liten så är alla bilder från min barndom prydligt inklistrade i album. En fördel med det är att det är lätt och trevligt att bläddra i och en nackdel är att det är mer komplicerat om man plötsligt vill använda en bild till bloggen.

Jag har många roliga, härliga och glada minnen från min barndom och några av dem är fångade på bild också, men allra gladast blev jag den kyliga novemberdagen då min efterlängtade lillasyster föddes. Mamma hade åkt in på BB och hemma väntade pappa tillsammans med mina bröder och mig.

Spänningen var enorm. Jag hade redan två bröder och tyckte att det räckte. En storebror och en lillebror var precis lagom. En tredje brorsa kunde verkligen kvitta, tyckte jag, så jag höll tummarna för att det var en liten syster som var på gång.

Timmarna släpade sig fram på förmiddagen, men så till slut kom samtalet från mamma. Allt hade gått bra och det var minsann en flicka hon fått! Hurra! Vi var alla överlyckliga, men jag måste ändå påstå att allra gladast var jag! En riktig lillasyster! Min syster! En söt liten unge som man kan gosa med och leka med - hurra!

Jag var världens lyckligaste sjuåring.

Åren gick och trots den hyfsat stora åldersskillnaden har vi alltid haft väldigt roligt tillsammans. När syrran var 16 åkte vi till Mallorca ihop och det var två galet roliga veckor. På dagarna dåsade vi vid poolen på det fyrstjärniga hotellet, som vi hade turen att hamna på trots att vi reste ospecificerat och kunde hamnat var som helst, och på kvällarna var det party som gällde tills solen gick upp. Det var en fantastisk resa och vi hann inte bada i havet en enda gång.

Några år senare åkte syrran till Cypern för att jobba en sommar och jag bokade spontant en restresa för att hälsa på henne. Detta var före mobiltelefonernas tid, så den enda informationen jag hade var att hon jobbade på en karaokebar och bodde ovanpå den. Vilken hopplös ledtråd - det fanns några stycken att välja på, om man säger så.

Jag hade trots den billiga resan fått en etagevåning helt för mig själv alldeles utanför centrum och bestämde mig första dagen för att gå in till stan och leta rätt på syrran. Det var eftermiddag och inga barer var öppna ännu. Jag såg mig vilset omkring och undrade var hon kunde vara någonstans. Hela Ayia Napa var fullt av stängda barer.

Snart kom jag till en bar som jag fick positiva vibbar av, så jag kikade om det fanns någon trappa till ovanvåningen och visst gjorde det det. Jag gick upp på övervåningen och där fanns flera dörrar. Vilken skulle jag välja...?

Det spelades musik bakom två av dem. Tyvärr ingen svensk musik, för det hade ju kunnat vara en hygglig ledtråd, men den ena låten lät bättre än den andra, så jag valde att knacka på den dörren. Där stod jag. Nervös och förväntansfull.

Någon öppnade dörren och stirrade på mig med häpna ögon. Det var inte min syster. Men det var faktiskt kompisen hon rest tillsammans med. Jag stirrade lika häpet tillbaka. Utan ett enda bekymmer hade jag hittat min systers lägenhet. Kompisen ropade inåt och snart kom syrran - brunbränd och fin.

Hon var förstås väldigt förvånad över att se mig och hur jag lyckades hitta henne i denna röriga partyort är faktiskt helt osannolikt. Jag bara kände att hon var just precis där. Klart jag skulle hitta min egen syster.

Åren gick och jag gifte mig, flyttade till Onsala och fick två barn. Efter några år på vår trevliga gata var ett hus snett emot oss till salu. Jag ringde genast upp syrran och föreslog att hon och hennes man skulle köpa det. Tyvärr sprang priset iväg i galopperande hastighet och jag var riktigt deppig. Inte skulle min syster ha råd att bli granne med mig.

Men jodå! Priset på hennes mans lägenhet inne i centrala Göteborg sprang också iväg och visserligen skilde det läskigt mycket pengar på lägenheten och huset, men de slog ändå till. När telefonen ringde hörde jag en glad röst som sa:

- Hej, jag tänkte att du kanske ville prata lite med din nya granne!

Tjohoo! Så glad jag blev! Nästan lika glad som när hon föddes, faktiskt, för nu skulle jag få ha henne nära mig igen. Det är precis så det ska vara. Har jag fått en syster, så ska jag väl få leka med henne också?

Det var ju ändå jag som var allra gladast den där novemberdagen för rätt så många år sedan.