Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

måndag 6 augusti 2012

Tankar kring Snökupan



För ett par somrar sedan skrev jag en krönika som handlade om hur mycket jag uppskattar snygga formuleringar i böcker. Det kan vara orden det handlar om, men det kan också vara känslan de förmedlar eller en tanke som jag själv inte haft, men plötsligt gillar. Om jag hittar någon läcker mening jag tilltalas riktigt av viker jag en hundöra i det nedre hörnet. På så vis är det lätt att hitta tillbaka till den exakta sidan.

Väldigt, väldigt få böcker innehåller meningar som jag faller pladask för, så vilken bok det gäller är alltid lätt att minnas. Kräsen som jag är händer det bara någon gång om året eller ännu mer sällan, om jag ska vara ärlig. Många böcker är välskrivna och bra på många sätt, men ibland hoppar det till i min mage när jag läser något och då vet jag att det är något alldeles extra. En bok kan vara hur bra som helst och ändå sakna den där speciella meningen som sticker ut och därför är det så läckert när jag hittar den.

Min slutpoäng i krönikan jag skrev var att många önskar sig en sommar full av sol och bad, men jag önskade mig en meningsfull sommar. En rolig ordvits helt i min knasiga smak.

Idag har jag läst ut Annika Bengtssons roman Snökupan och tro det eller ej (jag gör det knappt själv) men jag har vikt tre hundöron i nederhörnet. Egentligen är det inte så märkvärdiga meningar för den genomsnittliga läsaren kanske, men det är mycket snyggt i min värld och det får mig att haja till och inte dansa vidare till nästa mening direkt. Istället läser jag den en gång till och njuter. Det händer sannerligen inte ofta.

Första gången i Snökupan är redan på sidan 14. Det är troligen någon form av rekord, för vid det laget har jag oftast knappt kommit in boken ännu. Det är den andra meningen jag älskar för det säger så otroligt mycket om deras förhållande, om att vara människa och att behöva eller tvingas till förändring, men för att ni ska förstå poängen måste även den första meningen få vara med i citatet:

”De hade ätit lättsaltade räfflade vickningschips varje fredag i ett år. Sedan fann han för gott att gå, och hon gick över till sourcream and onion istället.”

Åh, vad det är tjusigt! Så sjukt bra det är! Finns det några tristare chips än vickningschips? Nej, för de har ingen smak, ingen färg och är dessutom grovt och kantigt räfflade utan finess. Det finns inte ens SPÅR av krydda på de bleka arma chipsen. Finns det några godare än sourcream and onion? Nej, de är finräfflade och snygga, fulla av TVÅ smaker och härligt prickiga av kryddor. Vilken underbar symbol för det svintråkiga svenssonlivet som byttes mot ett dansant, rödhårigt och ungdomligt singelliv. Helt enkelt klockrent.

Den andra meningen är mer poetisk och inte så djup som jag tolkar den första. Den återfinns på sidan 24:

”När håret var nytvättat och han inte hade vax i det vajade kammen som ett vindsmekt rågfält när han rörde sig.”

Alldeles bortsett från att jag aldrig hört en tuppkam jämföras med ett rågfält, så är vindsmekt rågfält ett mycket vackert uttryck och det är han, inte håret, som rör sig. Snyggt.

Den tredje kommer här, sedan ska jag sluta tjata om enstaka meningar och istället berätta lite mer övergripande om boken. På sidan 34 återfinns mer poesi:

” Och innan dess november när allt blev mörkare och himlen kom så nära att han fick gå hukad för att inte stöta i den.”

Hu, vilken bild det ger och jag känner exakt samma sak. Fast jag inte haft vett att tänka exakt så poetiskt utan mest ”vilket skitväder vi har och vad mörkt det är”.

Den uppmärksamma läsaren förstår redan här (Vadå redan? Du har redan skrivit massor! tänker kanske somliga) att Snökupan är en bok som jag verkligen, verkligen gillar. Och det, kära skarpsynta bloggläsare, är helt rätt. Dessutom beror det inte enbart på de lösryckta meningarna. Tvärtom är hela boken genomtänkt med sitt persongalleri och sin svarta underton.

Det är ingen munter läsning på många sätt. Det är inte lättsamt och ångestfritt. Det är absolut inte chic lit. Särskilt inte när man, som jag, för tillfället råkar befinna sig på en grekisk ö i stekande sol, men det går inte att bli berörd av Carinas och de andras öden. 

Carina har i hela sitt liv, och då menar jag från barnsben, kämpat för att räcka till, fixa allt och kratta i gångarna så det blir prydligt och enkelt för alla som vill vandra i hennes liv och runt omkring hennes vardag.

En dag förändras allt när hon råkar köra på en man. Hon förstår inte då att det är en människa, men sanningen kommer ikapp henne. Och det blir tufft.

Längs berättelsen stöter vi på hennes familj som består av syster, systerdotter, mamma, fosterbarn, man och barn. En och annan man som inte är släkt, men viktiga för historien träffar vi också på. Alla har en tydlig plats i handlingen och är viktig för historien.

Snökupan är den tredje fristående delen i en löst sammansatt serie som kommer att omfatta fyra romaner och löst sammansatt är det minsta man kan säga. I den andra boken Glömskelunden berättades mycket om vad som hände i den första boken Kråkprinsessan, men i den tredje dyker huvudpersonen i nummer 2 endast upp som en bargäst (om än något viktigare än vilken bargäst som helst) och det är allt. Ett strålande koncept. 

Ingen som inte läst varken ettan eller tvåan behöver ha gjort det, men jag kan säga att om jag inte gjort det hade jag känt att jag var tvungen att läsa de första, för typen av bok tilltalar mig rejält. När jag läste tvåan kände jag inte samma sak, för då uttalades så mycket av det som hände i ettan även i tvåan att jag var glad över att jag läst dem i rätt ordning. Här väcks istället min nyfikenhet på ett perfekt sätt och jag hade gladeligen kastat mig över den första i serien.

2013 kommer Mellan raderna som är den sista i serien och jag undrar om jag inte ska mejla Annika och fråga om jag kan få korrekturläsa manuset innan det går i tryck. Inte för att det behövs. Nejdå, Annikas böcker är mycket väl korrekturlästa. Det är bara det att jag inte förstår hur jag ska kunna vänta tills nästa år och vi är ju faktiskt ledamöter i styrelsen i Egenutgivarna båda två, så vi har börjat lära känna varandra lite.

I Snökupan svärs det ibland och därför är min avslutningsmening helt given:

Fan, Annika, vilken djävla bra bok om skuld, om plikt, om det oväntade, om ansvar, om fasader, du skrivit. Om livet, helt enkelt.

10 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Vad kul. Heja Annka!

Anonym sa...

Åh Joanna, det är så härligt att läsa dina recensioner - välformulerade och genomtänkta! Har själv bara läst Kråkprinsessan ännu (väntar på fortsättningarna, som jag fått biblioteket i Borås att beställa!) - Är så sant att personerna inte lämnar en någon ro och man vill bara läsa vidare. Kråkprinsessan kunde jag inte släppa!
Annika är KANONBRA!
Birgitta

nillas liv på pinnen sa...

Håller verkligen med dig om att meningarna du plockat ut är sjukt fina! I synnerhet det med hårkammen som vajar som ett vindsmekt rågfält. Shit, alltså, vilken ordkonstnär!

Husfrun sa...

Å vad jag älskar det här med ordlekar och meningsfullhet. Där är vi lika, även om vi, som jag skrev i går, inte alltid har samma åsikt - såklart.
Kram.

Annika sa...

Med den här recensionen får Snökupan upprättelse. Den har fått omdömet att den är ytlig och det har jag naturligtvis tagit till mig och trott på. Varför är det så lätt att tro på det negativa och så svårt att våga lita på sitt eget omdöme? Jag har nästan skämts lite över boken, fast jag i grund och botten gillar den.
Därför är det så underbart att läsa de här tankarna om Snökupan.

Fröken Hulda sa...

Som jag redan sagt.... Jag ska läsa alla hennes böcker. Verkar vara en genre helt i min smak

...om bland annat... sa...

Och nu blev väl jag nyfiken. Ytterligare en bok som läggs till läslistan min...

Marina sa...

Nyfikenheten är väckt här också, det får nog bli ett dyk i dessa böcker.

Maria Engelwinge sa...

Vilka meningar! Jag håller med dig, de är helt genialiska och dubbelbottnade. Visst blir man glad när man ser såna?
Hoppas att ni har det bra i soliga utlandet och att du kan tanka mycket energi inför vintern!
Massor med pussar och kramar <3

Spader Madame sa...

Vill precis bara säga att jag håller med. Tänk om man kunde skriva så där! Gillar chipsmeningen bäst!