Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

torsdag 2 augusti 2012

Tankar kring Glömskelunden

Boken ligger i vår olivlund - hittade ingen glömskelund.


Jag är barnsligt förtjust i nya ord. Det är ju så allt eftersom vi lever våra liv och allting utvecklas dyker nya behov upp längs vägen. Vikingarna pratade säker aldrig om varken snabbt internet eller enorma rymdfärjor, men de visste helt säkert vad ett vasst spjut och en helstekt gris var.
Minneslundar har vi haft länge och dit går vi för att minnas våra älskade som inte längre finns hos oss. Men tänk när behovet plötsligt blir exakt det motsatta? Det är då vi behöver en glömskelund och den har Annika Bengtsson skapat åt oss.
Glömskelunden är den poetiska och påhittiga titeln på Annikas andra roman i en löst sammansatt serie på fyra. Den första var Kråkprinsessan och den skrev jag om HÄR.
Det är helt uppenbart att man absolut inte behöver ha läst Kråkprinsessan för att hänga med i handlingen i Glömskelunden, för de hör egentligen inte alls ihop utan huvudkaraktären Monika har endast köpt den förra karaktärens hus. Visserligen stöter hon helt kort på Solbritt en dag, men det är helt perifert.
Eftersom jag skriver själv tycker jag att Annikas sätt att spinna vidare på sin första historia är riktigt smart. Vi som läst den första delen är bekanta med närmiljön och bilden av huset är helt tydligt för mig direkt när jag börjar läsa den andra boken. För dem som inte läst den första delen finns inget alls att sakna, utan vi lotsas med säker hand lätt genom den förra historien också.
Det jag grubblar lite över är om läsare som gått direkt på del två vill läsa den första boken i efterhand. Jag tyckte så mycket om hur stämningen byggdes upp i den första boken och hur Solbritt kröp in under min hud eftersom vi fick följa henne på så nära håll.  Nästan inifrån, faktiskt. 
Här i den andra delen serveras allt det som överraskade och skrämde på silverfat och jag tror att min läsupplevelse av ettan blivit helt annorlunda om jag hela tiden vetat om de dramatiska händelserna som skulle komma. Visst kunde jag misstänka varthän det lutade, men stämningen var mycket skickligt uppbyggd, så inget var helt givet. Det är intressant att fundera lite över detta i alla fall tycker jag och jag är mycket glad över att jag läste ettan först.
Till skillnad från Kråkprinsessan är Glömskelunden betydligt mer ordrik och mindre avskalad. Dialogerna flyter på och det åks, umgås och dricks vin lite här och där. Monika lever sitt liv och vi dras med. I vardagen och på fest.
Jag tycker att Annika är modig som har den grundstoryn hon har, att en kvinna följer med tre män till ett hotellrum för att hon är i desperat behov av bekräftelse sedan hennes sambo lämnat henne för en annan kvinna. Att en 43-årig kvinna själv ber om sex med tre för henne helt okända män är inte vardagsmat. Åtminstone inte i min värld.
Självklart följer det bekymmer på detta, annars hade det förstås inte blivit en bok och det är intressant att få kika lite bakom fasaderna och se hur folk har det. Det är sällan det som visas upp som är hela sanningen och det har Annika till fullo förstått.
Hela berättelsen känns skriven med lätt hand och jag lägger märke till små ord här och där som ger en vink om vad Monika känner innerst inne. Eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen ska jag inte gå in på vilka det är, men det står helt klart att Annika har full koll på hur språket ska användas för att skapa en känsla.
Varken hon eller jag behöver bränna sidorna jag just läst och strö dem i glömskelunden. 
Tackålov.

3 kommentarer:

Annika sa...

Jag kan inte tänka mig en bättre omgivning för Glömskelunden än en olivlund. Det är fantastiskt att läsa dina tankar om min roman, jag är så glad att du läst och gillat. Det märks verkligen att du är van vid att läsa och analysera och jag sätter stort värde på dina åsikter.

Fröken Hulda sa...

En julklapp klar... Köper båda till mamma såklart :)

Marina sa...

Låter lite spännande, lägger till listan över "ska-läsa-böcker".