Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

söndag 26 januari 2014

Hängslen och livrem

Det som är så roligt med denna bild är att tyngdlagen är upphävd.
Normalt faller allt, t ex hår, nedåt, men på Karpathos blåser det så mycket
att håret istället stryks bakåt. Festlig känsla.

Eftersom jag är så rädd om allt innehåll på min dator och dessutom inte alls litar på tekniken gör jag alltid vad jag kan för att skydda allt. Jag skickar t ex mitt manus till en hotmailadress när jag skriver böcker. Gång på gång matar jag iväg det, så om datorn skulle explodera eller bli stulen finns det alltid en kopia på senaste manuset ute i sajberspejs. Minst en gång i veckan gör jag så.

Lite grann samma sak gör jag med mina bilder, som är så värdefulla för mig. Jag har nämligen en extern hårddisk kopplad direkt till min dator. Flera gånger per dag kopierar den allt som finns på datorn och det gör att jag kan jobba på lugnt och fint, för jag vet att allt finns på två ställen.

Om datorn skulle explodera skulle det liksom bli mer synd om mitt nylle, eftersom jag sitter vid skärmen, än om min själ eftersom bilderna faktiskt finns räddade i en liten vit fin låda alldeles i närheten.

Dock finns det en skillnad här. Jag har inte bilderna ute i rymden. Jag har dem på två ställen nära varandra.

När min dator nyligen drabbades av den massiva kraschen var jag till en början ändå lugn. Allt fanns ju faktiskt lagrat på den externa hårddisken. Det som dessvärre hände då var att under restaureringsarbetet med datorn verkade all information på den disken vara raderad. Bara poff - borta. Inte ett spår.

Jag var förtvivlad.

Jag som tyckt att systemet var rätt säkert. Tusentals bilder på två ställen. Det måste vara bra. Men det räckte inte. Herrejösses, så olycklig jag var.

Så småningom, efter några dagar hos datadoktorn, visade det sig att den externa hårddisken inte var raderad. Tack vare den fungerar nu datorn bra igen och allt finns sparat.

Men frågan är hur jag egentligen bör göra med alla mina bilder? Jag kan knappast skicka alla tusentals bilder högupplösta till en hotmailadress. Dropbox, kanske? Finns det något annat bra system för att ha bilderna svävande i rymden om livet på jorden skulle krascha?

Jag blir glad om någon kommer med ett bra tips, för till skillnad från vad man kan tro genom bilden ovan, föredrar jag både livrem och hängslen när det gäller något så viktigt som mina bilder.

lördag 25 januari 2014

Ofrivillig bloggpaus



Hugaligen och tvivale och fysjuttsingen och jäsikensskrutt och attans och järnspikar och självafaderullan och alla andra påhittade svordomar ni kan komma på.

Själv har jag mest tänkt FAN.

HELVETE.

JÄVLAR.

Ja. Så har jag känt. Och jag har gråtit. Det har jag sannerligen.

Men nu.

Nu, kära vänner, är min dator tillbaka och det firas med en gammal bild på mig. Bara för att visa att bilderna från 2009 och framåt ickesanicke är borta. Bilden ovan är från maj 2009. Oh yes.

Efter min massiva hårddiskkrasch trodde jag att allt var förlorat. Men jag hade tur. Jag hade ofattbart ljuvlig tur.

Underbara värld. Mina barns liv från 2009 finns kvar.

Det är nu de andra orden tar vid. Motsatsorden till dem jag mumlade/muttrade/skrek nyss.

Tjohoo och tjofaderittan och yes och tadaa och minsann och alla andra lyckoord ni kan komma på.

Själv tänker jag mest TACK.

Ödmjukt och lyckligt tack.

lördag 18 januari 2014

Gästblogginlägg på Punctum saliens

Bilden visar två böcker som verkligen fångat mig - av väldigt olika skäl.
Idag gästbloggar jag på inspirations- och kulturprojektet Punctum Saliens. Jag berättar om min kärlek till böckerna och läsningen och hur den alltid funnits ända sedan jag var liten.

Punctum saliens drivs av Elisabeth Jönsson och syftet är att förmedla kunskap, kreativ näring och själslig inspiration för ökad livskvalitet, medvetenhet och medmänsklighet, som det står på sajten. Det är något jag verkligen kan skriva under på och därför är jag mycket glad och tacksam över att jag blivit utvald att få skriva ett gästblogginlägg.

Inlägget handlar om hur jag fångas av litteraturen - både som läsare och författare - och jag berättar om några böcker som fångat mig. Nog är det underbart när man förflyttas till en annan plats, en annan tid och även en annan person? Så berikande för själen.

Nästa gång vi ses i bokcirkeln jag har tillsammans med tio väninnor är det min tur att välja månadens bok och jag funderar redan nu på vilken jag ska välja.

Jag vill välja en som verkligen fångar mig.






onsdag 15 januari 2014

Kändisars hus på Star Island


Star Island (som ser otroligt festlig ut i alla sin konstgjordhet så klicka gärna på länken för att se flygbilder över ön) ligger fantastiskt fint alldeles utan för Miami Beach och hela ön är full av snygga hus som ägs av mycket rika och väldigt kända personer. Vi åkte en båttur runt och ön och vår guide presenterade det ena huset och dess ägare efter den andra. Det var extremt mycket att hålla ordning på, så jag kämpar verkligen för att reda upp vem som bor (eller har bott för den delen) var.

Det översta är i alla fall Scarface Mansion. Och det under är Gloria Estefans hus. Bryggan är full av människor och när den färgglada båten åkte förbi ropade alla på båten GLORIA allt vad de orkade och då vinkade kvinnan med den lille pojken till publiken. Om det sedan var själva Gloria Estefan har jag ingen aning om för bilden är tagen på alltför långt håll och det har dessutom gått ett antal år sedan jag såg henne in action senast. Numera äger hon en restaurang och bild på den kommer i slutet av inlägget.


Huset nedan byggdes till Sylvester Stallone, men han äger det inte längre. Väldigt snyggt var det med allt glas i alla fall, tyckte jag.


Huset här nedan var det lätt att komma ihåg ägarinnan till, för dels skiljer det sig från mängden med sin rosa färg och dels finns det en staty på tomten som är väldigt speciell och som är svår att glömma bort. Huset har tillhört Elizabeth Taylor (och hon köpte det för övrigt av Don Johnson från Miami Vice) och den gulliga statyn som syns i den första bilden men som syns ännu tydligare (trots soldiset) på nästa bild är en present från en av hennes närmaste vänner.


Att de var nära vänner kan man verkligen förstå, för annars går det inte att ge bort en staty som ser ut som en skuttande kanin med orden "Det är en symbol för hur du hoppar från ett äktenskap till ett annat!" Men så gjorde tydligen Michael Jackson till sin väninna Liz. Hoppas hon blev glad.


Huset nedan tog två och ett halvt år att bygga och ligger på den största tomten på Star Island. Det är Phillip Frost som bor där tillsammans med sin fru. Några barn har paret inte och det gjorde vår guide sig lite lustig över. Phillip Frost är nämligen mannen bakom Viagra. Inte för att det är ett fertilitetspiller, men det faller ändå lite inom området, så att säga.

Huset värderas till 55 miljoner dollar och alla palmer, som bland annat syns i förgrunden och det lär finnas ett femtiotal totalt på tomten, är importerade från Sydafrika och kostade 9 000 dollar styck. Ofattbara summor.


Kändisen bakom nästa lummiga bild, där själva huset knappt syns, nämns vid många olika namn. Det namn han fick som liten gosse, Sean Combs, är troligen det minst kända av alla. Han är betydligt mer känd som Puff Daddy, P. Diddy eller bara kort och gott Diddy. Chansen att råka få syn på honom när han slappar omkring i trädgården känns inte direkt stor.


I huset på de två bilderna nedan bodde Al Capone under åren 1927-1947. Guiden skojade om att en annan ö Al Capone bodde på var lite annorlunda, men det var i alla fall rumsservice dagligen. Det var på Alcatraz...



Huset nedan har tillhört Vanilla Ice, men han har numera sålt det. Synd, det ser så trevligt ut och bakom häcken finns en pool.


Filmen Familjen Addams spelades in i huset nedan, men idag ser det inte direkt bebott ut.


Will Smith har vi ett särskilt förhållande till i vår familj, eller kanske snarare till hans son Jaden Smith som spelade huvudrollen i den nya versionen av Karate Kid och snabbt blev söta dotterns favorit. Ett tag trodde jag att Will Smith skulle bli dotterns svärfar och jag hade gärna åkt hit och hälsat på.


När vi ändå är inne på filmer kommer nedan en bild från huset som användes under inspelningen av Cocoon. Det tyckte jag på sin tid var en söt film, men hade helt glömt bort den tills jag påmindes av vår guide. När vi passerade var det fullt av folk på plats och det var ovanligt för de flesta husen kändes väldigt ödsliga.


Nu börjar vi närma oss slutet på vår båttur och det vita huset nedan kan man hyra och det görs ofta i samband med filminspelningar eller musikinspelningar av olika slag, fick vi veta.


Himlen var dramatisk när vi närmade oss land igen och guiden berättade att efter New Yorks och Chicagos räknas Miami Skyline som den mest kända och fotograferade stadssilhuetten.


Avslutningsvis kommer en bild på den stora arenan American Airlines Arena, där vi upplevde en fantastisk konsert med Pitbull på nyårsafton (se några grymma minuter HÄR när det sändes live i USA!) till höger i bild och till vänster syns en rund byggnad med en ananas på toppen. Det är en restaurang som ägs av Gloria Estefan och kvällstid var den väldigt fin när den skiftade i olika färger.


Fotnot: Om något hus fått fel ägare i mitt inlägg skyller jag glatt på guiden, internet - och dessvärre lite på mig själv också.

tisdag 14 januari 2014

Vackra ljus och färger


Jag är barnsligt förtjust i ljus och färger. Redan i tidigare inlägg om vår senaste USA-resa finns tjusiga bilder där färger och ljussättning spelar stor roll för bilden, men idag kompletterar jag med några till från lite olika ställen i Florida.


De två första här har jag tagit genom att röra kameran samtidigt som jag fotograferar ljusslingor i en villaträdgård i Orlando. Läckert och roligt, tycker jag.


 Det finns många fina julgranar i Florida och det här är en av dem.


Vi var i Disney Downtown i Orlando en kväll och där är det alltid fint med alla skyltar, lampor och ljus.


Den här lampan med olikfärgade Musse Pigg-figurer tyckte jag var rätt rolig och den hängde som taklampa i en butik. Jättestor och färgglad.


Ocean Street i Miami Beach var en härlig partygata full av restauranger, discodunk och gigantiska drinkar. Vi åt dessutom jättegod mat medan vi såg en massa människor flanera precis bredvid våra bord och på gatan åkte bilar fram och tillbaka och försökte överrösta varandra genom att spela superhög musik på bilstereon.

Det var underbar feststämning varenda kväll och det är inte ett dugg konstigt att jag längtar tillbaka hela tiden...






måndag 13 januari 2014

Sanibel - lika ljuvligt som namnet!


Sanibel. Smaka på det. Sanibel. Låter det inte som något ni vill döpa en dotter till? Så kände jag direkt när käre maken sa att vi skulle tillbringa två nätter i Sanibel i Florida. Det var ljuvligt som ett namn. Och det visade sig dessutom vara det. Vilket paradis.

Jag blev direkt förälskad i verandan på vårt fina hotell där vi bodde på andra våningen. Hur skulle jag inte kunna bli det? Finns det något som fattas på bilden ovan? Värmen är där och likaså färgerna. Det enda som saknas är möjligen en dyna och en drink, men jag försäkrar er om att båda dessa två fanns där inom två minuter.


Vi bodde på Colony Resort Sanibel och i samma stund som jag klev innanför dörren kände jag mig hemma. Det var som att bo i någons privata hem. Så mycket färg och personlig touch är vi inte alls vana vid, men vi uppskattade det mycket!


Jag pratade med receptionisten om detta och de har verkligen ansträngt sig för att få varje rum att bli personligt. När jag berättade hur nöjd jag var sa hon direkt "Oh, room 49, that is a really nice room!" som om de andra skulle vara mindre fantastiska. Jag är så nyfiken av mig att jag gärna erkänner att jag kikade in genom andras fönster och såg att alla rummen såg helt olika ut, men alla var lika mysiga.


När jag skulle gå på toaletten första gången fanns det inget fönster där. Kolsvart blev det när jag stängde dörren. Jag famlade och letade, men hittade ingen strömbrytare för lampan. När jag öppnade dörren igen såg jag att de smugit in strömbrytaren i huset de satt på väggen. Så lurigt! Och fint.


Sanibel är känt bland annat för sina vackra solnedgångar (och alla snäckorna, såklart!) och när vi kom var solnedgången helt fantastiskt, tyckte vi. De vana Sanibelbesökarna beklagade dock genast att vi hade sådan otur att det var en molnig kväll. Vi tyckte den var alldeles underbar oavsett och faktum är ju att lite moln på himlen vid solnedgången bara gör att den blir ännu vackrare, för det blir mer liv då.


En romantiskt liten promenad fick det bli längs stranden och det var helt otroligt skönt att doppa fötterna i vattnet. Även om vi har haft en "snäll" och mild höst hemma skulle jag aldrig komma på tanken att doppa fötterna i havet i december, så det var verkligen ljuvligt att få göra det.




Något så spännande som en dolksvans hittade vi också på stranden och det var riktigt läckert. Det är inte varje dag man hittar en levande fossil, som den faktiskt kallas. Nu var ju denna dessvärre nyligen avliden, men ändå. Det var i alla fall otroligt coolt eftersom det räknas som ett extremt gammalt djur.




Stranden i Sanibel är otroligt len och gosig och full av malda snäckor. Det var som en dröm att få gå där i vattenbrynet i timmar och bara njuta och leta efter särskilt vackra snäckor när det var lågvatten. Vi hittade en hel del vackra snäckor som vi tog med oss hem och de kommer för alltid att påminna oss om våra fina dagar i Sanibel.

Mmmm, Sanibel. Detta ljuva namn.




söndag 12 januari 2014

Tigertail Airboat i Everglades


Vår roadtrip i Florida under två veckors tid var helt fantastisk varje dag, men när jag får frågan vad som var allra bäst svarar jag faktiskt den alldeles otroliga turen vi fick i två timmar med en egen guide på en airboat i Everglades. Jag visste inte ens att Everglades var så otroligt stort innan vi kom dit så bara det var en häftig upplevelse.


Tigertail Airboat Tours är ett av fyra företag som trafikerar Everglades och det enda som erbjuder privata turer. Under två timmar fick vi lära oss en hel del om alligatorer, sköldpaddor och naturen och det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Vi åkte också ut till två öar med små hus utan väggar på. Dessa öar har använts som hunting camps för familjen Tigertail tidigare, men numera vårdar de unga alligatorer och andra djur där.


Hörselkåpor delades ut till oss alla när vi satte oss i båten, för det är en flygplansmotor där bak och den låter fasansfullt högt. Riktigt snabbt går båten också så det kittlade rejält i magen innan jag vande mig. Ibland körde vi i något som kan liknas vid gångar, men lika ofta köra vi bara rakt över gräset så stickor och strån yrde och i början var jag livrädd, för tänk om vi skulle köra på något där i vildmarken?


Det gjorde vi inte som tur var, så snart kunde jag njuta av att susa fram lika snabbt som om vi kört bil på motorvägen. En härlig känsla!


Alligatorn som vår extremt kunnige guide håller i här är ungefär fem år gammal och han kallas Quasimodo eftersom han har en puckel på ryggen. Hans fötter är sneda och båda dessa fysiska bekymmer kommer sig av att han fick fel mat när han var liten och bodde hemma i en familjs trädgård.


Tyvärr har det varit vanligt, och förekommer fortfarande, att människor tycker att det är charmigt att ha en levande liten alligator i sin trädgård. Då verkar de inte ha tänkt på att den växer tämligen snabbt och då inte alls går att ha i en vanlig villaträdgård, vilket självklart inte är det minsta lämpligt ens när de är små och numera inte heller lagligt.


Vi fick gärna hålla i Quasi och också klappa honom. Han var helt bedårande söt!


När guiden kliade Quasi på nosen skrattade han så fint och öppnade sitt stora gap i ett brett leende. Nog har käre maken och Quasi leendet gemensamt???


Den här lilla alligatorbebisen fick vi också hålla om vi ville, men det vågade ingen av oss för den var så himla liten och såg så ömtålig ut att vi nöjde oss med att titta på den. Den var betydligt mer lik de små ödlorna som brukar kila omkring lite varstans i varmare länder än en alligator.


Det fanns flera olika typer av sköldpaddor på ön och jag har aldrig funderat över hur olika varandra de faktiskt är. En del har halsar så kan bli så långa att de når halvvägs ner på skalet på sig själva när de böjer huvudet bakåt.


Andra hade en nos som sticker fram nästan som en näbb och ytterligare andra hade ett skal som snarare var som ett bälte runt midjan än en heltäckande platta under magen, som jag trodde att alla hade.



Och färgerna på dem var också olika. Mycket spännande att få se allt detta och min allmänbildning har fått sig en fin dos.


Allra mest fascinerande var kanske ändå Papa Gator. Han är en vild alligator som har en ö som sitt revir. Hans flickvän Mama Gator kommer också dit och det tycker han är okej, men i övrigt är det hans ö. Han är helt fri och kommer och får som han vill, men när vi kom till ön såg guiden att han var nära kanten, så guiden hoppade över staketen, vilket besökare absolut inte får göra eftersom han faktiskt är tolv fot lång och livsfarlig, och ropade på honom på alligatorspråk.


Guiden lät väldigt märkligt, men Papa Gator, som känt honom i femton år, kom genast fram till honom för att umgås. För guiden är den enorma alligatorn ofarlig, hävdade den modige mannen, så han satt där på huk och pratade med sin vän. Som han själv sa med ett skratt:

- I have big and dangerous friends in low places.



Guiden erbjöd sig att ta några tjusiga närbilder med käre makens kamera och för att vi skulle få riktigt coola bilder kliade guiden alligatorn på nosen så han öppnade sitt stora gap. Otroligt häftigt att se och bilderna blev ju fantastiskt bra!


Nog är det imponerande urtidsdjur? Det är ju för att alligatorer, elefanter och noshörningar finns på jorden som det över huvudtaget går att tro att det en gång i tiden funnits dinosaurier.


De två timmarna i Everglades gick otroligt snabbt och när vi återvände till bryggan vi startat vid började solen gå ner. Omtumlade av naturupplevelser åkte vi sedan vidare till Miami Beach - en enorm kontrast till naturreservatet...