Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

måndag 30 april 2012

Valborgsfirandet på gång



En av våra största och äldsta fiskar finns inte längre i vår akvarium och hur obegripligt det än verkar så är den helt enkelt spårlöst borta. Att fiskarna äter upp varandra i tid och otid, om de är yngel eller avlidna, är inget nytt, men då brukar det röra sig om mindre fiskar som neontetror och molly. Det här var en guldgurami och den äter man inte upp i ett nafs.

Söta dottern blev förstås olycklig över att den plötsligt bara inte fanns, så idag tog vi en tur till zooaffären och köpte nya sötnosar att ha i vårt mycket vackra och glada akvarium där våra redan inhandlade fiskar förökar sig ständigt. På BB finns ju ett tjugotal nyfödda yngel som är mellan en och tre veckor. Bedårande.

Kruxet är bara att de är av samma ras, så det börjar bli lite sammasammalika i beståndet. Vi behövde utöka lite, så idag köpte vi en helt ny sort som jag aldrig sett förut, neonplaty och den skimrar otroligt vackert i blått. Jättekul och har vi tur kanske de parar sig med våra orange platy. Det låter som en spännande kombo.

Guldmolly parar sig jämt med black molly, så vi har mycket vackra helt egna sorter i allt från gult med svarta fläckar till helsvarta och däremellan många grå varianter. Så spännande och vackert. En kull med helsyskon kan se otroligt olika ut och det gillar jag.

Ikväll blir det fest här hemma och det ser jag fram emot. Två underbara familjer kommer hit och jag var så sugen på smörgåstårta, så det blir faktiskt det ikväll. Alla brukar gilla det och man måste ju faktiskt inte alltid bjuda på varm mat. Smörgåstårta känns lite vårligt också och det är ju vårens ankomst vi ska fira.

Jag har hämtat ut mitt specialbeställda vin på Systembolaget också. Det visade sig att det goda vinet vi fick på Asia Spa förra helgen inte finns i lager i butikerna utan ingår i specialsortimentet, så jag beställde fyra flaskor. Det var så fånigt att bara beställa en, så jag slog till med fyra. Det lär ju gå åt framöver i alla fall.

Ha en riktigt fin Valborgsmässoafton, alla härliga bloggvänner!

söndag 29 april 2012

En grym award


Underbara och medkännande Maria har gett mig en alldeles speciell award, som hon hittat på helt själv. Hon kallar det själv för ett "Jag tror på din styrka och kraft-pris" och hon har gett det till några bloggvänner som gått igenom saker som varit jobbiga på olika sätt. Det värmde mitt hjärta så att få denna fina award, för jag kämpar verkligen fortfarande varje dag och att någon tror att jag har den styrka och kraft som behövs gör mig glad. Tusen tack, fina Maria för en kraftfull award!

Igår var jag på en härlig vårfest på Skara Stadshotell, som ägs och drivs av våra fantastiska vänner, och det blev en lika magisk kväll som alltid. Vi började med ett glas vin, sedan kom en välkomstdrink och när den fräscha, moderna middagsbuffén dukades upp var vi utsvultna, så vi formligen slängde oss över allt det goda. Maten var som vanligt en härlig upplevelse och på vilket annat kalas vankas det FYRA efterrätter? Jag tog självklart allihop och kan försäkra er om att det var en njutning för såväl gom som öga.

Under middagen pratade vi om allt möjligt, som man gör när man ses alldeles för sällan och de flesta kring mitt bord kände till vad som hänt min älskade storebror, så när jag började gråta var det helt naturligt. Det bara kom när mannen på min högra sida, som jag känt i över 20 år och som jag tycker väldigt mycket om, berättade en historia om sin lillasyster och jag kunde inte hindra tårarna som föll. Diskret torkade jag bort dem med min vita linneservett som genast blev svart av mascara och då kom min bordskavaljer, som hämtat en kopp kaffe, tillbaka.

Han, som är en ny bekantskap, undrade lite glättigt och spontant om jag grät och jag svarade uppriktigt att ja, det gjorde jag. Hoppsan. Det trodde han ju inte. Han trodde bara att jag torkade mig i ögonvrån av någon helt annan mindre dramatisk anledning och jag såg hans dåliga samvete lysa i ögonen. Jag berättade vad som hänt och förklarade att jag inte har några problem med att gråta offentligt, men att jag faktiskt tycker synd om dem som drabbas av mina tårar, för det är inte alltid lätt att hantera någon som är ledsen. Särskilt inte när man sitter på fest och enligt regelboken ska ha kul. Man ska liksom inte börja lipa mitt i kalaset.

Men vi pratade om det och han sa att det var okej. Och det är ju just det det är. Det är okej att gråta. Faktiskt precis lika okej som det är att skratta.

Som Maria så klokt säger i sitt inlägg där hon ger mig sin läckra Poweraward; "Det här ett pris fullt av styrka och kraft. Inte för att ni egentligen behöver det för jag har aldrig sett starkare kvinnor än er som jag delar ut mitt pris till." Hon skriver vidare att "Ingen kommer undan livets berg och dalbanor och jag är imponerad av hur ni hanterar dalarna."

Jag hanterar dem genom att gå på fest, skratta, ha roligt, umgås med vänner, njuta av allt gott som livet faktiskt ger.

Och så gråta lite på toppen av det.

lördag 28 april 2012

Egokick på morgonkvisten



Jag har fått en utmaning av härliga Hanna och eftersom jag är både lydig och plikttrogen och dessutom tycker att det låter som ett trevligt sätt att starta en lördag på nappar jag förstås på den. Hanna säger att jag ska skriva åtta saker som är jag bra på för att egoboosta mig själv lite. Hoppsan! ÅTTA saker. Det är många saker det. Jag får väl se om jag verkligen klarar utmaningen.

Finns det verkligen åtta saker som jag är bra på...?

Jag får väl skriva en sak i taget och så får jag se när jag når åtta. Det kanske tar ett par timmar, men jag har ändå inte så värst bråttom.


  • Jag är bra på att peppa andra människor och få dem att känna sig sedda (något som jag verkligen utnyttjade som lärare och också uppskattades för)
  • Jag är empatisk och bra på att känna in andra människor (fast sanningen att säga är det ibland inget bra alls, för det är väldigt jobbigt att ta på mig allt hemskt i världen...)
  • Jag är bra på att laga festmat (vardagsmaten är trist, men festmat älskar jag)
  • Jag är kreativ (skriva, fotografera, göra smycken, teckna, måla, pyssla - jag gillar allt det där)
  • Jag är bra på att se någon ljusglimt även i elände (något jag har haft mycket stor nytta av när min bror så hastigt omkom; då kunde jag känna tacksamhet över sådana saker som att han omkom omedelbart och inte hann lida, att han var lycklig in i det sista och att vi fick hem honom utan krångel)
  • Jag är en bra vän (eftersom jag själv inte skulle klara mig utan mina vänner är det viktigt att själv vara en god vän)
  • Jag är bra på att uttrycka mig i både tal och skrift (jag gillar tydlighet, så de som hör eller läser mig tvekar sällan på vad jag vill ha fram)
  • Jag är bra på snapsvisor (jajamän, jag kan flera utantill och i min dator finns många olika ihopsatta häften för olika tillfällen och så var det lite skönt att sluta den här uppräkningen med glimten i ögat)


Så där, ja. Det gick att få ihop åtta saker, faktiskt. Det kanske jag borde tagit upp som en punkt ovan? Att jag är bra på att få ihop en lista med åtta punkter?

Självklart ska utmaningen skickas vidare, så bortsett från att vem som helst gärna får anta den, så skickar jag över stafettpinnen till åtta (eftersom det var åtta punkter väljer jag åtta personer, men det får man göra som man vill med!) kloka bloggare som jag tycker behöver tänka på vilka grymma människor de faktiskt är, för de lyser alltid upp både sina egna och andras bloggar med värme och glädje.

Kom igen nu, Maria, Fröken Hulda, Carina, Camilla, Susanne, Västgötskan, Mångamma och Cissa! Jag vet att ni är bra - väldigt bra! Vad tycker ni själva att ni är bra på?

fredag 27 april 2012

Äventyr i vitsippsskogen



Nu har mina fina föräldrar kommit på besök med lilla ulltotten Alice. Hon matchar perfekt i färgen med vitsippor så vi tog oss en liten tur till skogen. Självklart var kameran med och jag lyckades ta 226 bilder. Tur att jag inte behöver framkalla alla, för det hade varit grymt dyrt.

Det blev en riktigt härlig promenad med busiga barn, skuttande hund och många skratt.

Åh, vad vi behövde det.









torsdag 26 april 2012

Två tunga månader


Idag är det två månader sedan min älskade storebror lämnade oss och jag försöker fortfarande smälta det. Jag försöker inse att han inte får se forsythian blomma och känna hopp om vårvärme ännu en gång. Jag försöker ta in att sommarens solstrålar inte kommer att nå honom igen.

Att vi aldrig mer får höra hans röst. Inte krama honom.

Det är det tyngsta; att vi aldrig mer få höra honom och inte krama honom. Någonsin.

Jag har många bilder av honom. Härliga, glada bilder. Busiga, roliga bilder. Allvarliga, stämningsfulla bilder. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men jag tycker inte att det är sant. Var är hans ord nu? De där tusen? Än så länge hör jag hans röst när jag tänker på honom, men kommer jag alltid att göra det? Kommer jag alltid minnas hur han lät han han berättar något? Eller när han skojade? När han skrattade? Finns det för alltid lagrat hos mig?

Tänk om jag glömmer hur han lät? Tänk om jag sitter där om några decennier med mina bilder, där han för evigt är ung och fin, och jag, hans lillasyster, är gammal och har glömt hur han låter...?

Det gör olidligt ont att tänka så.

Och jag saknar honom något fruktansvärt.

onsdag 25 april 2012

Voilà - min nye son!

Så här såg vackre sonen ut för ett par timmar sen.
Det är inte bara Carola Häggkvist som får ett nytt barn som redan är några år gammalt, utan även jag känner att jag har fått en ny son, trots att han är några år vid det här laget.

I ett par års tid har sonen haft långt hår ner till axlarna och det har varit en stor del av hans personlighet, men nu har han tröttnat på det och ville klippa sig. Naturligtvis fick han det, så vi beställde tid på salongen.

Idag var det dags att låta lockarna falla och det var lite med en klump i magen som jag såg förvandlingen, för ju mer hår som försvann desto mer lik blev han min älskade storebror. De som bara sett min bror som vuxen kanske inte ser likheten så tydligt, eftersom han höll håret väldigt kort de sista åren och var just vuxen, men jag som vuxit upp med honom ser honom så tydligt i min son.

Det har jag gjort sedan sonen var bebis, trots att alla säger att han är en kopia av min käre make. Det säger de bara för att de inte sett min bror som barn, tänker jag då. Över ögonen är det väldigt mycket från min familjs sida.

Mest av allt är han förstås sin egen och han blev väldigt fin idag. Min nye, men ändå samme, underbart fine son.

Mysigt med en proffshårtvätt.

Ojoj! Halva håret klippt.

Högen med det bortklippta håret är större
än det hår som numera finns på huvudet.

Mycket snyggt i nacken.

En helt ny fin son på utsidan, men samma
guldgosse på insidan som vanligt.



tisdag 24 april 2012

Förverkliga din bokdröm

Det här är några böcker som getts ut av författarna själva. En fin
samling kreativa, ambitiösa och fantastiska egenutgivare.

Idag är det dags att avslöja en liten hemlighet jag burit på ett tag. Pirr pirr! Jag har arbetat med ett projekt som varit hemligt fram tills nu, men idag har vi bestämt oss förr att berätta för fler än de inblandade.

Sedan en tid tillbaka skriver jag och egenutgivarkollegan Kristina Svensson på en bok tillsammans och det är riktigt kul att ha en samarbetspartner, för det saknade jag när jag skrev min förra bok. Vår bok har arbetsnamnet Förverkliga din bokdröm och redan där hör alla kloka med stor slutledningsförmåga vad boken handlar om.

Planen är att vi ska dela med oss av våra bästa tips som egenutgivare till alla andra som också drömmer om att skriva en bok. Vår bok ska vara en inspirationskälla och en handbok i ett och vi hoppas att den ska locka massor av människor till att våga ge ut sin bok själva. Om allt går vägen blir boken klar lagom till hösten.

Idag har jag suttit och skrivit texter utifrån intervjuer som jag gjort med andra egenutgivare och det är ett härligt journalistiskt jobb som jag verkligen tycker är kul. Det finns så många spännande erfarenheter som kollegor gjort längs sina krokiga vägar från det att tanken på att skriva en bok föddes tills dess att man håller sin utgivna bok i handen många månader, eller ibland till och med år, senare.

För att boken ska bli så bred och omfattande som möjligt har vi valt att ta med dessa erfarna kollegor och förhoppningen är att alla som drömmer om att skriva och ge ut en bok ska känna en enda sak efter att ha läst vår bok och det är:

Tjohoo, vad kul! Klart jag ska ge ut min bok själv!


måndag 23 april 2012

Världsbokdagen borde firats mer

Jag skyndade mig att ta en bild i eftermiddags när
solen en kort stund bröt fram, men bilden ljuger.
Jag läste inte ett enda ord ...

Idag är det Världsbokdagen och jag borde ha firat det mer. Visserligen har jag skrivit en hel del själv, men än så länge har jag inte läst ett enda ord i bokcirkelboken, som jag hade tänkt. Tiden bara rinner iväg och nu hör jag att tvättmaskinen i källaren tystnat. Det är inte utan att jag längtar tillbaka till den sköna lunken på Asia Spa igår.

Världsbokdagen är till för att uppmärksamma läsning och utgivning av litteratur och det är väldigt viktigt, förstås. Det har jag alltid tyckt och nu när jag själv skrivit en bok är det självklart extra viktigt att värna bokens värde.

Men dagen är också till för att värna upphovsrätten och människors fria tillgång till information och det är i nätets tidevarv inte heller oväsentligt. Idag är det så lätt att sprida information, men nås alla av den? De som verkligen behöver veta något kanske inte har en susning. Och vi som vill veta allt får ändå bara veta en bråkdel.

Lätt att kopiera någon annans text och sprida den för egen vinning är det också. Det är viktigt att hänvisa till den rätta källan och inspireras av andras texter istället för att kopiera.

Tanken med denna dag passar mig utmärkt både som författare och som journalist. Det är viktiga och kloka tankar, tycker jag.

Jag borde ha firat mycket mer. Rent av dubbelt.

söndag 22 april 2012

Helg i njutningens tecken






Åh, så härligt vi har haft det under helgen, min väninna och jag. Det har varit en fullständig dröm på alla sätt och vi har njutit med alla våra sinnen. Asia Spa i Varberg har märkligt nog överträffat våra förväntningar ännu en gång.


Min kära väninna är inte lika rädd för vatten som jag är, så hon har
inget emot att det skvätter när axlarna får vattenmassage.


När jag ringde för att boka rum mitt i kallaste vintern var alla rum av den typen vi brukar boka upptagna. Jag som aldrig bokat en aprilhelg förut undrade om det alltid var sådan rusning i april, men fick veta att det berodde på att det var ett större sällskap som bokat in sig just den helgen som vi hade tänkt oss.


Jo tack. Vi såg dem. De inbokade gästerna visade sig vara cyklister. Jag har aldrig sett så många cyklister i tajta byxor och hjälm på en gång och jag har absolut aldrig sett så många bära med sig sina cyklar in på ett hotell. Det såg för festligt ut.


En bråkdel av de cyklister vi såg.

Deras stora bokning innebar att vi fick boka ett dyrare rum än vi gjort tidigare, men det viktigaste för oss var att få plats just det datumet vi valt, för det är inte lätt att få till en helg som passar oss båda. Det visade sig att rummet var en riktig fullträff. Hade vi vetat hur stort och flott det var hade vi bokat ett sådant rum för länge sedan. Nu hade vi soffa! Och balkong mot torget! Och massor av rymd att röra oss på!

Glada färger, varmt vatten och en doft av mango.
När vi avnjutit den bubblande vitalitypoolen, de varma källorna och den färggranna duschen med mangodoft var vi redo för en trerätters middag. Mmmmm. Lax bakad i endast 37 grader till förrätt (slurp!), torskrygg med sauterad spetskål till varmrätt (mums!) och en hjortroncheesecake till dessert (ååååh!) gladde oss mycket. Vinet till var husets vita och det tyckte vi var så gott att vi genast måste köpa hem det.


Mycket gott vitt vin.
Mätta och glada skuttade vi uppför trapporna och klev in på vårt stora härliga och ... iskalla hotellrum. Visserligen kan vi bli lite huttriga av att ha tillbringat ett par timmar i spa-avdelningen, men det var faktiskt fasligt kallt. Vi letade efter en termostat att skruva på, men hittade ingen. Efter en stunds funderade bestämde vi oss för att gå ner till receptionen och beklaga oss/be om hjälp.

Olika livsåskådningar möts här ...
Den trevliga flickan i receptionen frågade direkt om vi satt på elementet.

- Ööööh, stammade vi. Elementet?

Vi hade inte ens tänkt så långt att det kunde finnas ett element. Pinsamt. Receptionisten sa att vi gärna fick ringa igen om det inte löste sig och lite generade gick vi tillbaka till hotellrummet, där jag genast vred upp elementet till max. Det tog bara någon sekund så kände jag värmen komma.

I samma stund knackade det på dörren.

Där stod ängeln från receptionen med två värmefläktar och undrade om vi hade försökt ringa henne. Det hade vi verkligen inte av den enkla enledningen att vi inte hade hunnit, ens om vi hade velat. Som en blixt kom hon och ett par sekunder senare var den ena fläkten i väggen och sprutade ut härlig värme till oss.

På bara några minuter hade temperaturen stigit till betydligt behagligare nivåer och vi somnade sött.

Lördagen inleddes med en gigantisk frukost och sedan direkt en tur till själva spavärlden igen. Rutinerade gick vi från den ena ljuvligheten till den andra.


Den goda lunchen bestod av lax med bulgursallad och servitrisen kollade precis som servitören kvällen innan om det var var så att vi inte ville ha kött, som vi påpekat redan vid bokningen och vi bekräftade att så var det. Jag tycker det är så fint att de alltid stämmer av läget, för det kan ju vara så att man som gäst ångrar sig när man ser vad de andra matgästerna äter. Min mage skulle nog krevera om den fick kött efter alla dessa år, men för andra kan det kanske vara så.


När vi ätit tog vi våra böcker och försökte hitta något trevligt ställe att läsa på en stund. Det går förstås utmärkt att sitta på rummet, men hotellet är fullt av mysiga vrår, så vi ville gärna hitta något annat.

Vi slog oss till slut ned i varsin mjukt stoppad fåtölj med utsikt över uteplatsen där vi satt och läste förra året. I år var det för kallt för att vara ute, men tack vare att vi satt vid de stora fönstren var det rena ljusterapin att sitta där och läsa.

Här låg vi och läste första året vi var här.
En tjej som jobbade på hotellet såg oss sitta där och kunde inte låta bli att kommentera det när hon gick förbi.


- Åh, vad ni ser ut att ha det härligt! Ni vet väl att det finns både kaffe och te alldeles om hörnet där borta? sa hon och pekade en bit bort.



Det visste vi inte, men vi blev väldigt glada över upplysningen. Det är precis den typen av detaljer som gör att man som gäst känner sig så omhuldad. Hon hade lika gärna kunnat nöja sig med att le lite pliktskyldigt mot oss och gått vidare, men så är det inte på detta ställe. Alla är en viktig kugge i den ädla konsten att få oss gäster att känna oss viktiga. Den ena springer och hämtar värmefläktar för att vi är puckade nog att inte vrida upp ett element, den andra undrar om vi fortfarande inte vill ha kött och den tredje tipsar om en fikastation.

Spegelblank varm källa ...

Ytterligare ett Asia Spa-pass väntade på eftermiddagen och den här gången var det fullt av gäster överallt. Fnissiga väninnor, förälskade par och en hel släkt som med specialdesignade tofflor firade att en Lena fyllde 50 år var överallt.





Ingen var stökig eller ens direkt högljudd, men vi som vant oss vid att det enda ljud som hörs är vattenbubblorna i poolen och då och då våra egna snarkningar när vi kopplar av i bastun smet ganska snart tillbaka till vårt mysiga rum och gjorde oss i ordning inför kvällens fyrarättersmiddag.

Jag ska inte i detalj dra allt som vi åt, för jag inser att det säkert blir tjatigt, men det var galet gott ännu en gång och allra bäst var kräftsoppan som kom efter förrätten med pilgrimsmusslan och före huvudrätten med rödingen. Hoppsan, det bara slank ur mig. Att vi åt en brownie med en vit kaffeglass till dessert säger jag inte i alla fall. Det blir så dregligt på tangentbordet då.


Snart börjar champagnebädden bubbla!


Söndagens morgonpass på spaavdelningen blev precis så lugnt och skönt som vi hade hoppats, för vi passar alltid på att smyga dit precis i samma stund som det öppnar. Då ligger de flesta fortfarande och sover och gör de inte det äter de frukost. Vi börjar med spat och först därefter vankas det frukost.


Nu är jag så ren efter all tvagning som man gör innan man kliver ner i poolerna att det inte finns en enda död hudcell på hela min kropp.

Här kan man gunga med utsikt över fästningen.
Den enda negativa som händer på hela vår spahelg är att vi måste checka ut på söndagen och åka hem igen. Tur att vi har så fina familjer som vi längtar efter, annars hade vi nog flyttat dit.


Det hade varit en dröm.

Här bodde vi. Den översta balkongen var vår.

lördag 21 april 2012

Mysig start...



Vi njuter av vår underbara spavistelse med alla sinnen och började dagen med en underbar frukost.

Efter bubblande i pool och slappande i bastu var det plötsligt lunchdags.

Mer om detta äventyr imorgon då jag ska skriva mycket mer och få er att dregla och sukta när ni ser de vackra bilderna.

Snart är det dags för dagens första glas vin.

Bubbel, såklart!

fredag 20 april 2012

Mot paradiset igen



Äntligen är det dags. Jag och min underbara väninna, som jag känt i decennier, lämnar den grå och regniga världen och åker till Asia Spa i Varberg för en helg helg i stillheten och njutningens tecken. Jag har aldrig varit i större behov av den fantastiska världen än jag är i år, så det ska bli riktigt skönt. Vi bokade redan i januari, flera veckor innan vår familj drabbades av den stora tragedin, och jag är tacksam över att vi hade gjort det, för jag behöver verkligen få känna att livet kan avnjutas igen.

Det hela började med att jag fick ett presentkort på en spavistelse av hela min familj, alltså från mamma, pappa och mina syskon, en gång när jag fyllde år för några år sedan. De hade salat ihop till en för mig gigantisk summa och jag blev så rörd att jag blev alldeles tårögd. Och samtidigt lite förskräckt.

Jag är nämligen ingen spa-typ. Jag är en partypingla som älskar ett livfullt liv fullt med tjohej, folk, babbel och musik. Bara tanken på att i sakta mak ströva omkring bland allsköns djupingar och vara tyst i två dygn gjorde mig ... tja ... kanske nervös ... kanske uttråkad ... kanske bara väldigt rastlös.

Dessutom är jag inte speciellt förtjust i vatten och avskyr att få vatten i ögonen. Dessutom tycker jag att bassänger är lortiga och kan bara tänka mig allt bös och äckel som flyter runt där i vattnet. Inte heller gillar jag att sitta i en ångande varm bastu. Andnöd blir det då.

Och att någon skulle massera mig går fetbort. Don't pill, säger jag, som är rädd att någon ska skada min nacke eller rygg igen efter trafikolyckan, för nu för tiden är kroppen faktiskt rätt okej och jag vill väldigt gärna att det fortsätter så. Jag är heller inte den som slänger av mig kläderna och ropar "ÅH, VAD NATURLIGT OCH HÄRLIGT!" utan jag fryser mest när jag inte får ha mina koftor och mina mjuka, gosiga sockor, som min snälla mamma stickat.

Men jag kunde inte haft mer fel!

Jag ÄR en spa-typ! Jag är så mycket en spa-typ att jag utgör själva ikonen för spaandet, skulle jag till och med vilja säga. Det är ju så ljuvligt att orden knappt räcker till och det passar mig förträffligt. Jag är rent förälskad i deras vackra pool full av bubblande stationer som man växlar mellan och jag har inte sett ett enda flytande plåster under åren jag varit där.

När man sedan går vidare till de varma källorna är det som att komma till paradiset. Småhuttrande trippar jag de korta stegen och när jag sänker ner min kyliga kropp i den varma bassängen är avslappningen total. Första året somnade jag faktiskt i vattnet. Jag som ofta har svårt att somna, för att jag inte kan komma till ro, vaknade plötsligt till av att jag hörde mig själv snarka! Hoppsan!

Därefter är det dags för en tur till duschen där man trycker på en knapp så kommer tänds mjuka lampor i olika färger, samtidigt som det doftar underbart av exotiska frukter. Är man riktigt modig avslutar man med en snabbis med kallt vatten och då doftar det mentol och endast blå lampor lyser. Så modig är jag faktiskt alltid.

Och då är jag redo för en sväng in i bastun. Men hallå? Sa jag inte just att jag inte gillar att sitta och stöna i bastu? Jorå, det är alldeles för varmt för mig, som ändå älskar värme, i de vanliga bastubåsen, men här finns en som endast håller 45 grader. Mmmmm. Den somnar jag gärna i, medan baddräkten torkar. En dröm.

Lägg till underbar mat dynget flera gånger om dagen, ofattbart sköna sängar, kryddigt te att förse sig av och vin som kyparen rekommenderar till deras specialgjorda meny, för oss som endast äter fisk. Himmelriket, säger jag.

Vi brukar gå på yoga avslappning och det är precis lagom för oss, men i övrigt ger vi oss inte på några behandlingar, så ingen måste kladda på mig och det gillar jag. Ibland fryser jag lite, men det brukar gå över, så den flotta baddräkten som vi fick som present för ett par år sedan med texten Asia Spa på, gör att jag känner som som ett riktigt spa-proffs även till det yttre.

Förra året var första gången vi åkte så sent som i maj, tidigare har vi alltid piggat upp januari med ett spabesök, och det vackra vädret gav en extra dimension till vistelsen eftersom vi kunde sitta ute i solen och läsa en bok, för första gången.

Idag är det småregnigt, men imorgon ska det bli lite bättre, speciellt på eftermiddagen, så det kan fortfarande bli en liten lässtund utomhus. Men ärligt talat struntar jag i vädret. Jag är så gärna inomhus hela tiden och bara njuter och njuter och njuter.

Och tänker på min underbara familj, som förstod hur mycket jag skulle älska detta ställe, långt innan jag själv begrep det.

Det är att känna någon på riktigt. Det är kärlek.

torsdag 19 april 2012

Jag vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin 

Ibland känner jag att jag inte har något vettigt eller viktigt att blogga om. Ibland känns allt så futtigt, särskilt efter det som hände min storebror. Perspektiven blir annorlunda och livet får en annan resonansbotten.

Idag har jag hittat en riktigt viktig och bra kampanj, så nu känns det som om jag gör en god gärning samtidigt som jag faktiskt får något vettigt att blogga om. Rent av det allra vettigaste man kan göra. Och vi kan faktiskt göra det tillsammans.

Rädda liv.

onsdag 18 april 2012

Angenäm matteuppföljning

För min egen del är det endast den här typen av matte
jag ägnar mig åt; resultaten på Rumble! Snygg svit!

I höstas var jag på en väldigt intressant föreläsning om matematikkunskaperna hos barn i Sverige och om ni inte redan smilat stort åt det kan jag rekommendera skojig läsning HÄR.

Idag var det dags för uppföljning av projektet, så den karismatiske, intelligente och intressante P-O Bentley var på plats i sonens skola ännu en gång. Han berättade inlevelsefullt hur väl projektet för att öka barnens förståelse för matematik fallit ut på skolan.

Under hans handledning har lärarna fortbildats under läsåret och nu skulle deras arbete med eleverna äntligen utvärderas.

På en skala från 1 till 5 skulle de flesta svar ligga så nära 1 som möjligt för att visa perfekta resultat. Faktum är att fascinerande mycket låg kring 1,2 och 1,3 och det är förstås glädjande att höra för oss föräldrar som satt och sög i oss siffra efter siffra i musiksalen på kvällskvisten.

Vår son, som alltid har haft lätt för matte, har jobbat på enligt sedvanlig modell, så vi kan inte direkt säga att vi märkt någon avgörande skillnad i förståelse eller resultat. Han har helt enkelt alltid alla rätt på alla matteprov alldeles oavsett. Så bortskämda är vi, faktiskt.

Men lärarna! Det allra bästa under kvällen var att höra hur mycket hjälp DE har fått i sitt slit med att lära ut matte. Det måste ha varit otroligt tillfredsställande för dem att se hur mycket deras nya metoder och arbete betytt för eleverna. Jag kunde riktigt känna deras lycka över att ha nått fram till så många elever. De var så entusiastiska över att ha fått arbeta med Bentley och resultatet var ju också mycket tydliga.

All forskning visar, enligt Bentely, dessutom på att om eleverna ligger i framkant när det gäller matematisk förståelse redan nu, så kommer det att hålla i sig även framöver eftersom deras förståelsegrund är stadig. Det låter fantastiskt positivt och härligt.

Kanske sitter det ett gäng framtida matematikprofessorer och nobelpristagare och antecknar viktigheter i sina räknehäften där borta på skolan på dagarna.

Det kan vara så.


tisdag 17 april 2012

Majblomma med förhinder


Idag fick söte sonen sin väska med majblommor och jag måste säga att de är väldigt snygga i år. Självklart får jag köpa några stycken. Det lär vara alldeles fullt av majblommesäljare i köpcentret idag, där vi som vanligt tillbringar tre timmar varje tisdag.

Det knasiga är att det är söta dottern och jag som strövar runt där och handlar medan sonen har två av sina aktiviteter. Svårt för honom att sälja majblommor medan han dansar första timmen och skapar konstverk de andra timmarna.

Idag borde det varit dottern som hade hans aktiviteter, för det är framför allt första dagen som det går att sälja de där blommorna...

måndag 16 april 2012

Sprillans nytt land


Medan jag var hos fina föräldrarna passade resten av flitiga familjen på att trädgårdsarbeta. Söta dottern, som är en pysslig tjej och alltid älskat sånt som växer, fick minsann ett eget litet land att jobba med.

Hon odlar sallad, sockerärtor, persilja, basilika, jordgubbar och smultron.

Igår planterade hon godsakerna och redan idag var hon ute för att plocka färsk basilika till tomat- och mozzarellsåsen vi åt till middag.

Härligt när det går undan!


söndag 15 april 2012

Sushi och punktering



Igår kväll hade jag och min syster en riktig myskväll tillsammans med våra underbara föräldrar och det kändes riktigt skönt att få kunna njuta av livet tillsammans några timmar. Min fantastiska lillasyster är något så spännande som en grym sushimakare. Hon gör sushi som är så vacker och god att man häpnar.

Medan hon och mamma gjorde sushin dukade jag (jorå, jag gjorde också något vettigt) och så sippade vi på champagne under tiden. Vilken lyx!

Kvällen sprang iväg i ett nafs och sedan somnade vi så gott så. Vilken lycka det är att vi har varandra och att vi kan glädjas över att få träffas. Den tiden vi har tillsammans är så otroligt värdefull och det vet vi alla. Jag är så glad över att vi har vett på att ta tillvara tiden och att vi alltid gjort det.

När jag idag gick mot bilen upptäckte jag redan på långt håll att höger bakhjul var alldeles platt. Alldeles, alldeles tokplatt. Käre maken hade igår varit snäll och bytt till sommardäcken med fina fälgar, men nu såg det inte alls lika trevligt ut som det gjort dagen innan.

En skruv satt rakt in i däcket ...
Jag fick värdefull och uppskattad hjälp av mycket snälla släktingar och en lika snäll granne till mina föräldrar och de bytte till reservhjulet och pumpade det lite extra, för sanningen att säga var inte heller det så luftfyllt, efter att ha legat ett antal år i ett bagage.

Det var pirrigt när jag begav mig ut på vägen med det konstiga hjulet för att åka hem och de första milen satt jag på helspänn med händerna stadigt tio i två på ratten. Jag var hela tiden beredd att parera om hjulet skulle åka av, explodera eller krångla på annat påhittigt sätt. Det står på att man inte får köra fortare än 80 km/timmen med det och jag kan säga att jag inte körde det minsta över den gränsen, utan snarare i max 75.

I nio långa mil. Eller 89,7 kilometer för att vara exakt.

På E6:an som har 110 som fartgräns dessutom. Jag kände mig som en gammal kärring som inte vågade köra fortare än så och önskade att det var vänsterhjulet som varit platt istället för det högra. Då hade de som körde om mig och blängde irriterat sett den stora gula klisterlappen på reservhjulsfälgen och fattat att det var något skumt.

Nu var jag bara ännu en tönt i trafiken.

lördag 14 april 2012

Promenad i blåsippeland


Jag har en fin väninna som är underbar att umgås med. Våra män vindsurfar tillsammans, så det är hon och jag som brukar kampera ihop vid poolen på hotellet i Grekland och även på surfstranden när vi tar oss ner dit. Den typen av umgänge, att ligga och slappa i en solsäng och småprata lite under tiden, passar mig utmärkt.

Min väninna däremot är betydligt sportigare än så, så igår stämde vi träff för att gå en promenad i trakterna kring Tjolöholms slott. Min lilla modesta plan var att gå från parkeringen till slottet, det brukar vara ganska lagom. Hehe. Det tyckte inte väninnan.

Istället föreslog hon att vi skulle gå en slinga i skogen först, långt ut mot en halvöliknande del av området. Visst, jag ville inte verka alldeles försoffad, så sonen och jag hängde på. Sonen fick dessutom hålla i en av hennes två fina hundar, så även han tyckte att det var lite trevligt.

Åtminstone i början. Då var det lätt att gå för det var en väg som slingrade sig fram. Jag hade mina vita vackra vårkängor på mig, medan väninnan, som är betydligt mer van vid skog och mark, hade rejäla promenadkängor, redan fulla av lera och klet, på fötterna. Sonen hade turkos converse med illgröna snören. När vi började gå hade han det i alla fall.

Efter en stund vek vi av från vägen och in på en stig i skogen. I början var det visserligen brant, så jag flåsade en hel del på vägen upp, men det var fortfarande hyfsat torrt på marken. När vi gått en bit kom vi till ett skogsområde fullt av vackra träd med grön mossa på och jag var glad att jag hade tagit med mig kameran, för jag väntade bara på att Tomtebobarnen skulle dyka upp någonstans, så fint var det.

Plötsligt fick jag syn på något lysande blått på marken. Blåsippor! En liten grupp med tre blåsippor, så sött, hojtade jag glatt. Väninnan, som självklart var tio steg före, ropade tillbaka att det fanns massor längre fram och, ja, det gjorde det verkligen.


Det var ett hav av blåsippor! Så otroligt vackert! Jag har aldrig sett så många blåsippor i hela mitt liv och kröp glatt omkring längs marken med kameran för att fånga de fina blommorna på bild. Sonen passade på att slå sig ner på ett nedfallet träd och via mobilen kunde han kika exakt var vi befann oss. Han är så modern.


När vi lämnat blåsippeland och gick lite mer nedåt började det bli sörjigt på marken. Mer och mer kletigt blev det. Mot slutet av promenaden var det riktigt svårt att ta sig fram på grund av geggan. Sonen och jag försökte gå omvägar, där så många inte gått och klafsat, men det hjälpte knappt utan marken var helt enkelt väldigt sank.


Då hände det. Arme sonen trampande rätt i geggan och hans tidigare så tjusiga skor fick en helt annan kulör. Mina vita kängor var inte heller helt vita efter vårt äventyr, men betydligt lättare att bara torka av. (När vi kom hem slängde jag in sonens dojor i tvättmaskinen och som tur var gick det alldeles utmärkt att tvätta dem, så nu är de turkos igen. Till och med snörena är gröna igen.)


Väninnan påpekade att hon började få lite bråttom hem. Jag tittade på klockan och konstaterade att vi också hade lite bråttom, för vi behövde åka hem och göra lunch. Det var hur som helst en bra bit kvar, så vi gick och gick och gick i den kuperade terrängen.


När vi äntligen kom fram till den lite större vägen igen var det fortfarande några hundra meter kvar till själva slottet, så där bestämde vi oss för att gå tillbaka till våra bilar istället. Det kändes väldigt märkligt att en promenad vid Tjolöholm slott slutade med att vi inte ens fick se slottet, men efter nästan två timmars strapatsrik upplevelse var vi redan mer än nöjda, så vi struntade i extrasvängen som det skulle blivit att gå dit.


Väninnan var orolig över att jag aldrig mer skulle vilja gå med henne och nog fanns det fog för hennes oro, för det blev en betydligt längre, kladdigare och ansträngande promenad än jag är van vid, men sällskapet och de vackra blåsipporna gjorde att jag gärna gör det igen.

Nästa år när blåsipporna blommar, alltså.

Inte en enda gång innan dess.