Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

tisdag 5 mars 2013

Käring på kvällspromenad

Jag började att gå mot Onsala kyrka.
När jag började mitt nya jobb hade jag ingen aning om vilka arbetskompisar jag skulle få. Jag kunde misstänka att de skulle vara trevliga, för märkligt nog har jag alltid lyckats få väldigt trevliga arbetskamrater. Precis som jag alltid får fantastiska elever.

En av mina nya arbetskompisar är en synnerligen trevlig, men ack så sportig, kvinna. Hon har flera gånger försökt övertyga mig om motionens underbara värld, men jag bara skakar på huvudet och suckar. Hur euforisk och övertygande hon än låter.

Kolla, kolla, dagens löpsedlar!

Jag vet att jag borde röra på mig mer. Egentligen gillar jag faktiskt att promenera, för det ger tankarna utrymme, man vidgar bokstavligt talat sina vyer och dessutom får man frisk luft. Ganska optimalt.

Bortsett från att det alltid är för kallt, för varmt, för sent, för regnigt, för halt, för mörkt och inte minst för ont om tid. Jag prioriterar alltid bort det och sitter istället och häckar framför datorn på ett eller annat sätt. Det är den bistra sanningen.

Idag sa denna härliga kvinna till mig på skarpen. Inte så att jag darrade av skräck, men det var något i hennes ton som gjorde att jag inte vågade annat än göra som hon sa. Hon sa att jag skulle gå en promenad och för att hon skulle se att jag verkligen hade gjort det idag skulle jag göra som kidnappare gör; fotografera dagens löpsedel så hon ser att bilderna är dagsaktuella. Jag kände direkt att jag var tvungen att lyda hennes bestämda uppmaning och gå en promenad - med mobilkameran i högsta hugg. 

Jag satte på RunKeeper och begav mig ut. Här ser ni resultatet och det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv. Tack för att du pushade på mig, kära arbetskompis, för det var faktiskt en riktigt skön promenad - jag erkänner.

Men jag vågar inte lova att det blir någon vana. Kanske inte ens en repris. Det får ju vara någon måtta på vilka gigantiska förändringar man pallar med i sitt arma liv. Någonstans får man dra en gräns. 

Var går min...?

På Sovarekroken kändes det lockade att vila lite.

Jag tog en sväng förbi Blomstertorpet också.
Spana in den imponerade hastigheten.


Fasen vad bra jag är! Massor av personliga rekord!

Nästan fyra kilometer - fett bra!








4 kommentarer:

Husfrun sa...

Förändringar får man föra in sakta men bestämt tills de är en ny härlig vana. För visst är det skönt att träna och motionera :)
Kram.

Jeanette sa...

Vilken undebar arbetskompis, lyssna på henne ;-) Man behöver ju inte träna ihjäl sig men lite pulshöjning emellanåt är ju bra i längden.
Passa på att njut av promenader nu när våren kommer in,
Kram

bosseliden sa...

Vad fint kyrkan lyser i mörkret.
Häftigt namn på en gata.
Hoppas att hon lyckas fler gånger.

Zelda sa...

Smart arbetskompis som ville ha bildbevis hehe
Det kanske är såna man ska omge sig med så att det verkligen blir av :)