Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

tisdag 31 januari 2012

Vacker importerad ödla

Bäst ser man ödlan när den ligger så här ...

Den här vackra och otroligt färgglada ödlan föll jag pladask för på Ron Jons Surfshop i Florida för några veckor sedan. Jag kikade runt lite i den enorma butiken som var öppen 24 timmar om dygnet, men eftersom jag inte var sugen på att köpa varken en fräsig surfbräda, en t-shirt med palmer eller en neonfärgad bikini tappade jag snart intresset och satte mig utanför på en bänk i solen istället.

... men det är ungefär så här den ska klättra på hallväggen.
När vi kom tillbaka ett par dagar senare såg jag plötsligt avdelningen för allmänt småkrafs. Jamen, allmänt småkrafs är ju ändå alltid kul. Förutom en cool stekspade köpte vi den här läckra ödlan. Den är minst en meter lång och var inte helt lätt att få ner i resväskan. Det var inte heller helt enkelt att få hem den hel. Ena foten bröts lite, men nu är den lagad igen, så ikväll ska käre maken hjälpa mig att sätta upp den i hallen.

Vi slog också till med två saker på surftemat, en skärbräda i trä och en badrumsmatta. Båda såg ut som surfbrädor och det passar ju utmärkt när det känns så här långt kvar tills säsongen. Det är inte alla som borstar tänderna stående på en surfbräda en vanlig tisdagsmorgon i ett mycket kyligt Sverige.

Men det gör minsann jag.


måndag 30 januari 2012

Bokutmaningen i full gång

Det fina hjärtat fick jag av en snäll väninna förra veckan.

Igår kväll bestämde jag mig för att anta Bokutmaningen 2012 och idag har jag läst ut första boken sedan dess. Redan tidigare i år har jag läst några böcker som jag placerat ut i min snygga alfabetsrad under fliken ovan.

Den jag nyss läste ut är Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött och den gillar jag väldigt mycket. Jag trodde att han skulle upprepa mer av det som framkommit i hans Sommarprogram än han faktiskt gjorde. Mycket kände jag igen, men värmen som strömmade genom orden var mer påtaglig här än i radioprogrammet.

Jag hörde och såg honom bli intervjuad av Fredrik Belfrage på Bokmässan och han berättade lika öppenhjärtigt då om mindre smickrande saker ur sitt förflutna som han gör i boken och med det växer respekten för honom. Han blottar sig och vi läsare tar emot honom när han faller.

Dagens lunch - hemmagjord fiskburgare. Recept finns
under Matigare recept-fliken ovan. Supergott!
Det enda jag retar mig på är att han skriver ut hela namnet på sin själs älskade under större delen av boken. Att han gör det i början köper jag som ett grepp för att de ännu inte är nära varandra, men när han stoppar in ett Amanda för att sedan genast återgå till Amanda Widell när det i själva verket hade räckt med ett hon eller henne, stör flytet en aning.

Detta är förstås en anmärkning i marginalen. Det är en fin kärlekshistoria det här och dessutom en bok om en ung man i förvandling. Han blir en bättre människa och han märker det själv.

Språket dansar lätt över sidorna och det är luftigt mellan raderna. Hela boken läste jag ut på några timmar och det berodde både på att jag var fångad av innehållet och på att jag gillade att vandra (jag behövde inte springa) uppför den där sommarängen i gott sällskap.

Visst hoppas jag att det ska hålla för evigt mellan Alex och Amanda, för det är uppenbart att Alex själv vill det, men faktiskt är det så att jag inte tror att alla människor får uppleva en så omvälvande kärlek att han oavsett den tidsmässiga längden på deras förhållande ska vara lycklig. Han har fått uppleva något som inte alla får.

Det är fint.

Bokutmaningen 2012 antagen


Jag har hittat en rolig utmaning hos Fruntimmerslivet och tänkte att det faktiskt kan vara något som passar mig. Böcker har jag alltid gillat, som ni säkert redan förstått, och läser en hel del, även om jag slarvat den senaste tiden när jag varit för upptagen med min egen roman Nära dig. Min egen roman ligger förresten redan med på Fruntimmerslivets lista över lästa böcker 2012 - trevligt.

Nu behöver jag komma tillbaka till läsandet och tycker därför att Bokutmaningen 2012 kan vara en bra idé. Det gäller att läsa en bok per bokstav i alfabetet och det betyder 29 böcker på ett år. Man får själv välja om man ska placera boken på titelns bokstav eller författarens.

Jag har gjort en egen flik till detta och den hittar ni ovan. Vilka böcker jag läst ut i år kan ni se på respektive bokstav. Om de kommer att stanna kvar på just denna bokstav året ut vet jag inte, för kanske får jag stuva om framöver, så en bok jag från början placerat på titelbokstaven istället hamnar på författarnamnet.

Jag antecknar vilken månad jag läst boken också och det är väl mest för egen del, men det kan vara kul att veta. Några bokstäver känner jag redan nu på mig kommer bli svårare än andra att fylla. Men det ska ju vara en utmaning, så varför inte?

Månades bok i bokcirkeln, Tiger av Mian Lodalen, finns givetvis redan med, för den har jag läst ut inför träffen på onsdag denna vecka. Jag kommer att brodera ut utmaningen lite, för under varje bok kommer det att finnas ett mycket kort, men förhoppningsvis ändå kärnfullt, omdöme om boken. På så vis blir utmaningen också en tipsbank för lässugna.

Har ni något förslag på en bok jag bör läsa under utmaningen så får ni gärna berätta det för mig. Särskilt om ni har något hett tips på de mer udda bokstäverna.

Och om du också vill vara med i Bokutmaningen 2012 går det förstås alldeles utmärkt.


söndag 29 januari 2012

Förändringar på skridskofronten



Det blev en trevlig tur till isbanan igår och de tappra barnen åkte varv på varv. Arme sonen ramlade massor av gånger, men han hade ändå ett synnerligen gott humör och reste sig glatt och åkte vidare gång på gång.

Hjälm var fullständigt självklart att ha på huvudet och han hade även knäskydd som kom väl till pass. Som tur är trillade han mest omkull lite sidledes, utan att slå sig så värst mycket och huvudet klarade han perfekt.

Det var gott om folk där och två saker som slog mig var att väldigt många kvinnor använder hockeyrör istället för  vita konståkningsskridskor och att alldeles för få vuxna har hjälm.

Rätt så många unga par var där och mysåkte lite med varandra. De höll varandra i handen och kramades då och då mitt på isen. Det syntes att de var långt ifrån vana att åka skrillor och att detta mest var ett sätt att göra något kul ihop en lördagsförmiddag. Jag kunde dock inte låta bli att undra varför de inte hade hjälm.

Okej, att det kanske inte är det snyggaste som finns, men om man ramlar med huvudet före på den stenhårda isen så är det en klar fördel att ha hjälm på skallen. Det hade blivit en grymt sopen dejt om en av dem tjongar i skallen och blir liggande livlös.

Nu var de har vingliga på isen alldeles av sig själva, men jag tänker även på att andra kan köra in i dem av misstag, så de faller. Alla olyckor är man inte skuld till själv och med tanke på alla som körde riktigt snabbt så hade det lätt kunnat hända.

En väninna till mig var med sonens klass på utflykt en gång och hon blev påkörd bakifrån på isen och föll stenhårt med bakhuvudet på isen. Hon fick hjärnskakning och det tog tid innan hon repade sig. Hon borde haft hjälm.

Käre maken föredrar när vattnet är ofryst och han har en
vindsurfingbräda i fottrakten istället för skridskor, men
den säsongen dröjer lite till ...
Även många mammor och pappor som var där med sina barn var hjälmlösa. Om de inte är rädda om sig själva för sin egen skull kan de väl vara rädda om sig för barnens skull?

Min andra reflektion var att väldigt många kvinnor hade vad vi kallade killskridskor när jag var liten. Det var en knivskarp gräns mellan de svarta klumpiga hockeyskidskorna som killarna hade och de nätta konståkningsskridskorna med taggar på som vi flickor hade. En tjej hade blivit totalt utskrattad om hon haft killskridskor. Så var det. Ingen tänkte ens tanken.

Men igår hade i alla fall en tredjedel av alla kvinnor tagglösa grabbskrillor. Mycket intressant, tyckte jag, som aldrig sett det förut. Det borde vara självklart att välja de skridskor man har lättast för att använda, men så har det inte varit förut och jag undrar när det svängde.

Åker ni skridskor? I så fall var har ni på fötterna? Att ni, som är så kloka har hjälm på era fina huvuden, vill jag gärna utgå ifrån ...

lördag 28 januari 2012

Ingen vinglig tur för mig


Det är ändå något speciellt med lördagar. Alla vaknar när de vill, äter frukost när de vill och om vi har tur hittar vi på något som alla vill. Något snöbollskrig, nåja, en enda liten snöboll gör förmodligen inget krig, som förra helgen dokumenterades på bilden ovan, blir det inte idag, men ändå en vinteraktivitet.

När barnen var mindre åkte vi då och då till en skridskobana tillsammans. Där kan man hyra både skridskor och hjälm för en billig penning och det brukade vara trevligt. Av någon anledning har det inte blivit av på säkert tre år, men idag är det dags igen.

Själv vågar jag dessvärre inte snöra på mig skrillorna idag, för jag är glad över att jag är så gott som återställd i ryggen och jag har ingen direkt längtan efter att bli handikappad igen, oavsett vad som skulle vara orsaken till det. Jag är alltid vinglig på skridskor och ännu vingligare skulle jag vara idag.

Men antagligen åker jag med för att ta bilder. Det brukar inte vara så vingligt.

fredag 27 januari 2012

Filmpremiär med mig på duken?


Äntligen har det blivit dags för en film där jag har en statistroll att ha premiär. Sedan jag var med på inspelningen i februari-mars förra året har Peter Magnusson hunnit vara i Thailand och filmen har dessutom hunnit byta namn. Bra, tycker jag, för titeln Nu eller aldrig som den hette först, var väldigt intetsägande och faktiskt rätt uttjatad om sanningen ska fram.

Nu heter den En gång i Phuket och har premiär om exakt en vecka. Jag slängde mig över trailern idag, så fort jag såg att den kommit och blev då väldigt paff över att den legat ute en hel månad utan att jag vetat om det. Där ser man.

Jag har redan sett den fem gånger för det finns två korta klipp där Peter Magnusson sitter bredvid Grynet Molvig med i början av trailern och det är en av de scenerna som jag är med i. Vi var ganska många statister denna dag och turades om att sitta med vid borden. I de scenerna vi får se i trailern verkar det inte vara mitt gäng som är med.

Jag sitter vid bordet framför Magnusson och Molvig med ryggen mot dem, så om jag syns på vita duken så är det bakifrån och endast om de som sitter mitt emot dem filmas. Jag tror att Alexandra Rapaport satt mittemot, så om hon syns ökar risken chansen att se mitt burriga hår bakom henne. Spännande.

Den scenen spelades in andra dagen och då var det så glashalt på vägen ut till inspelningsplatsen att jag faktiskt inte var säker på att komma fram levande. På riktigt. Det kändes helt vansinnigt eftersom det i så fall skulle passat väldigt bra med den dagens inspelning.

Första dagen var betydligt mindre läskig och då sitter jag i en helt annan miljö en bit bakom Magnusson. Det kan bli så att jag syns på riktigt då, alltså ni kan se mitt glada allvarliga nylle. Vad det är för scen törs jag inte säga innan premiären, för har man sagt att man ska hålla snattran så ska man. Däremot tror jag inte att den scenen klipps bort, för den är viktig. Sedan vet man ju inte om jag syns ändå.

Jag ska absolut boka biljetter till nästa helg och ta med kidsen, för det är ju en barntillåten komedi deras morsa medverkat i och ingen våldsam actionrulle. Kanske kan jag till och med locka med mig maken.

Han måste ju få se sin fru bli filmstjärna.

Efter en kväll följer en dag

Skaldjursrisotto med babyspenat och rökt lax.

Vi fick en fantastiskt trevlig kväll igår, mina fyra härliga väninnor och jag. Ovan ser ni en bild på den goda huvudrätten och det var skaldjursrisotto toppad med babyspenat, grovriven parmesan och rökt lax. Efter att ha sett alla tre sända avsnitten av årets Sveriges mästerkock har jag insett att risotto är trendrätten som gäller sedan en tid tillbaka.

Min blev väldigt god. Jag smakade av riset ett par gånger för det gäller att inte få det under- eller överkokt. Det är en konst minsann och proffskockarna på TV4 är inte nådiga mot de arma tävlande när de inte når perfektion. Jag hällde i lite extra vitt vin och rörde ner massor av parmesan för att det skulle bli riktigt krämigt och gott.

Mina väninnor är inte lika kritiska som de bistra kockarna på TV, men de uppskattade i alla fall maten och det var trevligt. En liten portion blev över och jag drygar ut den med bröd så räcker den till lunch för mig idag - perfekt.

Kvällen gick otroligt snabbt och vi fnissade en hel del. Att hålla det hela på en hyfsad nivå rent ljudmässigt, av hänsyn till de tre familjemedlemmarna som redan lagt sig, var inte det lättaste för ibland räckte det inte med att fnissa. Det blev gapskratt också.

Klockan hann med råge passera midnatt och lite till innan flickorna lämnade mig och på denna trevliga afton följde en extremt kort natt. När klockan ringde efter drygt fyra timmar kändes det som om jag just lagt huvudet på kudden.

Thank God it's Friday, skulle man kunna säga.

Uppdatering: Den som tröttnat på tacos på fredagar (eller av annan anledning är nyfiken) hittar receptet under fliken Matigare recept ovan. Och självklart finns även apelsinsalladen under Sötare recept.

torsdag 26 januari 2012

Konsten att förgylla en torsdag


Det är inte lätt att hinna träffa alla underbara vänner som man så innerligt gärna umgås med. Då känns det fint att kunna sno åt sig en alldeles vanlig iskall torsdag och locka hit fyra flickor på lite mat och vin. Det kommer att bli mycket trevligt och extra bra är det att det inte är någon fast konstellation, utan bara fyra härliga tjejer bland mina fina vänner.

Två av dem känner varandra rätt väl sedan många år, den tredje är min syster och hon har träffat alla vid något eller några tillfällen men är inte nära vän med någon av dem och den fjärde är en före detta arbetskompis till mig och hon har träffat ett par av de andra, men troligen inte alla tre.

Jag gillar när det blir så. Den gemensamma nämnaren är jag och att det är trevliga människor, helt enkelt. Min erfarenhet av kvällar av den här sorten är att det brukar bli spännande samtalsämnen eftersom det blir en salig blandning av helt nya diskussioner och gamla kära snackisar som alltid tenderar att dyka upp.

Vinet står på altanen och efterrätten är förberedd. Idag har jag dammat av en gammal klassiker; apelsinsallad med dressing av sockerlag, kanel och apelsinlikör. Till den serveras vaniljglass.

Vad vi ska äta mer vågar jag inte skriva, för jag har så moderna väninnor att de mycket väl kan slänga ett öga på bloggen innan de drar hit. Hehe.

Min mänskliga bil


Det är iskallt ute. Den lilla snön som fallit ligger kvar och kylan gör att morgontidningen fortfarande ligger kvar i brevlådan fyra meter från ytterdörren. Det  finns ju gränser för vad jag vill utsätta mig för så här tidigt på morgonen om jag inte absolut måste. Och det måste jag inte, så jag stannar inomhus ett tag till.

Min bil håller med mig om att det är svinkallt. Det är en mycket mänsklig bil, så den visar inte den verkliga temperaturen utomhus, vilket jag avslöjat för er förut, utan den visar hur kallt den (och jag!) tycker att det är ute.

Därför är det helt logiskt att siffrorna längst ner till höger basunerar ut:

MINUS TJUGOTVÅ GRADER!

Inte konstigt att jag håller mig inomhus.


onsdag 25 januari 2012

Glada nyheter om Nära dig



Idag gick jag för att köpa fiskfärs, för att kunna ta några rediga husmoderspoäng framåt kvällen och göra fiskburgare till middag. När jag ändå var i krokarna smet jag in på "Kolon: interiör etc" som säljer en massa fina saker. Och numera inte min bok Nära dig. Närå.

Alla böcker de fick innan jul är nämligen slut - hurra! (Självklart fyller på deras förråd om de vill, för fortfarande dräller en och annan bok omkring i källaren.)

En rolig historia i sammanhanget är att en kvinna, som har en son som går i samma klass som min son och som jag bara pratat med i totalt fyra minuter ungefär, var inne i butiken strax innan jul. Hon höll då min bok i handen och var på vippen att köpa den, eftersom hon kände igen mitt ovanliga namn (japp, det finns fördelar med att vara ensam i Sverige om sitt namn), men eftersom den inte var signerad lät hon bli och tänkte att hon kan köpa den en annan gång. Kanske direkt från mig, som hon sa i telefonen när vi pratade om sönernas nya gitarrkurs.

På julaftonen höll hon på att svimma av förvåning när hennes svärmor, som jag tror kom från Askersund, gav henne Nära dig i julklapp. Helt förstummad och mycket förundrad över hur det hade gått frågade hon sin svärmor var hon hittat boken. Då berättade svärmodern att hon tittat in i butiken här i Onsala och tyckt att det var en trevlig present till svärdottern eftersom den utspelar sig häromkring. Bara så. Inte anade hon att svärdottern kände till mig.

När svärdottern berättade att vi sedan i höstas har barn i samma klass tyckte förstås svärmodern att det var ännu roligare att ha köpt boken. Ännu har hon inte hunnit läsa den, men jag väntar med spänning på att höra vad hon säger framöver.

Någon som däremot har läst boken är Desirée Fredlund, som är en härligt driven tjej och precis som jag engagerad i Egenutgivarna, för oss som ger ut våra böcker själva. Häromdagen skrev jag om hennes smittande karaktär My och hennes oförutsägbara liv och idag har Desirée skrivit om Nära dig i ett eget inlägg på sin blogg.

Jag reagerade instinktivt med bestörtning och kände hjärtat slå hårt och snabbt när jag läste meningen "Nära dig har ett stort fel." tidigt i hennes blogginlägg. Nääää, vad är det nu för stort fel, tänkte jag, och visste inte om jag skulle orka läsa vidare. Men det var ju tur att jag gjorde det, för det stora felet var att jag inte skrev boken redan för 20 år sedan när Desirée själv just fött barn. Haha, precis så där skriver Desirée. Man hajar till och bjuds på en luftfärd och sedan landar man mjukt. Precis som i My.

Hon skriver flera underbara meningar som jag gärna läser om och om igen och här kommer ett par av dem:


Joanna skriver med ett flyt som får mig att se hela situationen glasklar. 

Nära dig är en gedigen stycke nutidshistoria som behövs.


Tack så mycket, Desirée, för att du tagit dig tid att läsa om Saga Allerlöv och för dina intressanta tankar kring hennes liv i bokform!

Vintern här för att stanna

Dottern på blankis i Kungsbackafjorden förra året.

Kvällspressen rapporterar via nätet att vintern är här för att stanna. Det kanske den är, men den lilla snömängden vi har i år gör ändå att det inte känns direkt vintrigt. Kallt, ja. Men vintrigt? .

Istället är det kylan som är här för att stanna, tycker jag. I brist på snömängder att tala om har jag kikat lite bland tidigare års bilder. Om det ändå ska vara svinkallt, kan det lika väl vara snöigt.

Då blir det i alla fall vackert ute.

Bränslepumparna i båthamnen var nästan helt översnöade 2010.

Sonen och maken spanar på de båtar som inte hann
tas upp innan det stora snöovädret kom 2010.

Sonen slår en lov i Gottskärs hamn 2010.

Lössnön glittrar i solen 2010.

2009 var grenarna i Branäs mycket snötyngda.


På våra breddgrader ligger sällan snön länge på grenarna, men i
Branäs 2009 bäddades de flesta grenar in. Även de tunnaste.


Familjen promenerar långt ut på Kungsbackafjorden 2011.

Sonen på ispromenad på fjorden med pik 2011.

tisdag 24 januari 2012

Vilken skillnad ändå

Snörikaste dagen på hela vintern än så länge...

Bilden ovan tog jag i söndags och då var det den 22 januari. Jag passade på att bege mig ut med kameran eftersom säsongens första snö hade fallit dagen innan och nu var det solsken, så det gällde att skynda sig att fotografera medan snön låg kvar.

Ju närmare havet desto mindre snö.

När jag kom ner till havet blev jag besviken. Visserligen föredrar jag alltid plusgrader framför minusgrader, men jag ville så gärna ta några härliga vinterbilder som jag kan pryda nästa års väggalmanacka med. Det var inte direkt vintrigt nere vid havet.

Istället såg det ut som om våren äntligen var på väg och att vi redan kommit en bra bit in i mars. Jag förstod att det inte skulle ligga någon is, men lite mer snö hade jag väntat mig, för några minuter bort, där vi bor, låg det i alla fall tre centimeter vacker och nyfallen snö.

Modiga jag poserar på isen på Kungsbackafjorden så här års förra året.

Förra året vid den här tiden var isen så tjock i Kungsbackafjorden att vi begav oss ut på en promenad på havet. Det är sannerligen inte ofta vi törs göra det på dessa sydliga breddgrader, men enligt rapporterna var isen minst 60 cm tjock och dessutom hade det varit minusgrader i månader redan i januari.

Jag skrev en gång en krönika om det faktum att vi ofta pratar om väder i Sverige, för det är faktiskt inte speciellt konstigt. Det finns hur mycket som helst att säga om vädret i det här landet. Hade vi bott mitt i Afrika hade väderpratet varit avslutat för länge sedan, troligen för generationer sedan, med orden "Jaha, ännu en solig och het dag!", men hos oss svänger det ju galet mycket.

Och då menar jag inte bara från årstid till årstid, utan även från år till år.

Så här långt ut på havet vågade vi gå förra året - läskigt, men kul!

måndag 23 januari 2012

Tankar kring My


Desirée Fredlund är en härlig person med ett gott driv och hon skrivit boken om My, som jag uppfattar som hennes skruvade och ytterligare lite bättre alter ego. Jag tror att Desirée gärna skulle vilja vara som My och det är inte speciellt svårt att förstå, för My är en fascinerande och handlingskraftig person med massor av kunskap och skinn på näsan. En värld med några My här och var hade säkert gjort den här planeten roligare - det är jag övertygad om.

Inte sedan jag läste Stieg Larssons böcker om Mikael Blomkvist har jag upplevt den oförbehållsamma kärleken till sin romankaraktär lika tydligt. Jag älskade böckerna om Blomkvist och Salander och det var helt uppenbart för mig att även Stieg Larsson gjorde det. Kärleken till My är mycket påtaglig och därför var det kul att få läsa lite om varför Desirée är så förtjust i sin karaktär.

När jag själv skrev en roman och skapade karaktären Saga Allerlöv blev hon allt annat än mitt bättre jag. Hon är neurotisk, ångestfylld och med ett enormt kontrollbehov. Dessutom har hon gått igenom mycket som jag sluppit. Jag känner stor ömhet för henne och vill ofta krama henne och säg att allt kommer att bli bra. Lika ofta vill jag säga som hennes bästa vännina gör; att hon måste skärpa sig. Hon är minst av allt någon idealbild av en ung kvinna, utan min tanke var istället att man skulle kunna igen sig i hennes personlighet. Det har många faktiskt också sagt att de gör, även om de samtidigt retar sig på henne. Det kan jag förstå, för det gör jag med, trots att jag hittat på henne.

My är däremot en idealisk person. Hon kan i princip allt och följer sin egen moral och sina egna övertygelser. Det är lätt att fascineras av henne och att tycka om henne. Hon gör som hon vill "och det brukar bli så bra så" som Pippi Långstrump brukar säga.

Det är också tydligt att Desirée läst på en hel del inför skrivandet och mycket av sina kunskaper pressar hon in i boken; höns och deras ägg, Bibelns Moses systers uteblivna kvinnokamp, Björn Ranelids sätt att skriva och en hel del annat samsas om utrymmet.

Trovärdigheten i en bok tycker jag är viktig och det behöver inte alls betyda att allt som händer och sker i en bok ska vara rimligt i vår vanliga värld. Om det var så enkelt skulle knappast böckerna om Harry Potter blivit en sådan succé, utan det räcker gott om det är rimligt i den fiktiva världen utifrån det författaren låter oss veta och förstå genom sitt berättade.

Några gånger under boken hajar jag till och just trovärdigheten får sig en knäck. Första gången det händer är när polisen Martin dyker upp hemma hos My och de pratar om höns. Bland annat maraner och aracuaner diskuteras precis som färgen på deras ägg och My kan förstås allt om detta. När det kommer till den gamla svenska rasen skånska blommehöns vet hon däremot plötsligt inte vilken färg just den hönan har på sina ägg, utan det får hon se. Skumt, hon som nyss var en sådan expert.

En annan detalj är hur vansinnigt snabbt det går för My att få skyddstillsyn och en övervakare. Rättvisans kvarnar som brukar mala så långsamt. När min son blev påkörd och föraren smet tog jag själv (i sann My-anda!) redan på vem föraren var och ändå tog det flera veckor innan polisen ens ringde upp henne. De skickade först ett brev där det stod att hon skulle bli uppringd några veckor senare. Så går det till IRL vid smitningsolyckor med ett påkört barn i alla fall.

Jag har också små invändningar när det gäller det rimliga i att en äldre kvinna som skaffat sig en ny sambo kommer till My för att karln vill bli avsugen. Ove hotar tydligen med att flytta om inte Britt-Marie suger av honom. Haha, känns sjukt roligt, men osannolikt att be My om hjälp med detta. Hur som helst så får damen konkreta tips på hur hon ska göra och sedan levde den avsugne och hon lyckliga i alla sina dagar. Jamenvisst, så enkelt är det i Mys värld.

Hon älskar att dricka vin och andra alkoholhaltiga drycker, men när hon badar på morgonkvisten i ett badkar spetsat med kaffesump och mjölk (jorå, hon kan det mesta om alternativa metoder) och blir sugen på en champagnedrink inser hon att det inte är politiskt korrekt att dricka en sådan klockan fem en onsdagsmorgon och låter därför bli. Va? Låter bli? Sedan när bryr sig My det minsta om vad som anses vara PK? Hon gör ju som hon vill hela tiden och det är just det vi läsare gillar.

Jag tog med mig My på resan till USA i mellandagarna och läste ut den redan på planet. Det är utan tvekan är bok som är mycket lätt att ta sig igenom, trots sin spretighet med allt som författaren vill få med.

Det här är en annorlunda bok och det har säkert Desirée velat att det skulle bli också. Jag kan förstå dem som sveps med av My och hennes märkliga liv, men jag kan också förstå dem som inte gör det. Lite grann blir hunden Dunder en symbol för dessa två olika sidor. Dunder är polisen Martins hund och vi får följa hans tankar ibland. En del gillar det och andra gillar det inte. Jag är mitt emellan. Jag tycker att det är ett kul grepp å ena sidan, men å andra sidan blir berättelsen lite väl mycket saga för mig då.

Men boken om My är som en saga. Den är, och får vara, overklig, galen och rätt rolig. Den sköna flickan får drömprinsen och slutet är lyckligt efter viss dramatik - en typisk saga.

Att vi läsare tycker olika saker om den är ju precis som det ska vara.

Margot W och jag på SVT


När vi hade Öppet Hus på SVT fick alla ha en jeansskjorta med loggan
på sig och den hittade jag igår långt in i garderoben - vilka minnen!

När jag gick på Journalisthögskolan gjorde jag min långa praktik som nyhetsreporter på SVT i Karlstad. När terminen var över var det dags för examensarbete och då gjorde jag och en klasskompis en film om hantverkare och denna film gjorde vi också i Värmland. Det betydde att jag kunde jobba extra som nyhetsreporter på dagarna (och få lön - tjohoo!) och så satt vi med filmen på kvällarna och nätterna.

Så fort jag fick mitt examensbevis började jag jobba heltid som nyhetsreporter på redaktionen i Karlstad och hyrde ett litet rum i ett hus på andra sidan Klarälven. Käre maken, som jag då endast var sambo med, bodde kvar i Göteborg och jag veckopendlade i ett par år.

Som reporter arbetade jag en vecka som morgonreporter, en annan som kvällsdito och därmellan fanns två olika dagpass också. Mina reportage sändes dagligen på det som då hette Tvärsnytt men idag Värmlandsnytt och minst en gång i veckan, ofta ett par eller flera gånger, sändes inslagen även på Rapport och Aktuellt. Det var extra kul, för då kunde min familj och mina vänner hemma se vad jag haft för mig under dagen.

Det hände då och då att det kom en gäst som skulle vara med i direktsändning från vår studio i Aktuellt och då var det alltid kvällsreportern som tog hand om gästen. En kväll kom Margot Wallström, för hon bodde ju i Värmland, och plingade på dörren. Jag skuttade ner, släppte in henne och lotsade henne en trappa upp till studion. På vägen upp frågade hon om hon skulle sminkas.

Jag förklarade för henne att sminkösen bara jobbar dagtid och inte med nyheter, utan bara med Livslust, Hajk och den typen av program. Jag trodde att hon redan visste hur det förhöll sig, för hon borde varit gäst där förut. Hon svarade då:

- Jo, jag vet, men jag tyckte att du såg ut som en sminkös så jag trodde jag skulle sminkas.

Det tyckte jag var så kul och jag tog det också som en komplimang innan jag förklarade att jag var nyhetsreporter.

När sändningen väl började var allt ljud och ljus testat, det obligatoriska vattenglaset framställt och allt verkade kanonbra. Jag stod bredvid, redo att rycka in om något behövdes fixas, men allt flöt fint och Margot svarade på alla frågor utan problem.

När sändningen var över och lamporna släcktes pustade vi alla ut, för det är alltid en liten anspänning med direktsändning inför en eller två miljoner tittare. Först då fick vi veta. Proffset Margot Wallström hade inte med en enda min avslöjat hur fruktansvärt svårt det var att hålla tungan rätt i munnen när hon svarade på frågorna.

Hon hade nämligen under hela tiden haft medhörning med fördröjning i sin öronsnäcka. För den som inte riktigt förstår hur gräsligt svårt det är att prata då kan jag säga så här; det är nästan omöjligt.

Det som händer är att hennes eget tal studsar hela vägen till Kaknästornet och dyker upp i hennes öra igen en eller ett par sekunder efter det att hon sagt det. Det blir som ett eko och instinktivt hajar man då alltid till eftersom det är väldigt svårt att prata i munnen på någon annan eller i det här fallet på sig själv. Instinktivt lyssnar man på vad den andra har att säga och det brukar bli en galet hackig intervju.

Dessutom måste intervjupersonen hela tiden vara beredd på att bli avbruten med nya frågor från Aktuelltstudion, så det går inte att koppla bort allt ljud man har och bara köra på. Margot var ju tvungen att lyssna på de nya frågorna hela tiden. Av allt detta märktes inte någonting i sändningen.

Hon är ett proffs. Det är inte konstigt att sossarna vill ha henne som partiledare, men efter att ha sagt nej i så många år ser jag det som helt osannolikt att hon plötsligt skulle ändra sig. I så fall skulle hon gjort det för flera år sedan.

Kanske till och med redan när Göran Persson (som jag för övrigt intervjuat ett par gånger medan han var statsminister och det är faktiskt också en rolig historia, men den får jag dra en annan gång) blev partiordförande. Då hade det känts mer rätt i tiden.

Nu önskar åtminstone inte jag Margot detta öde - vilket rysligt uppdrag att vända deras sjunkande siffror. Går det ens?

söndag 22 januari 2012

Åh, vilken fin award jag fått!


Åh, så glad jag blev idag när jag fick en fin award av Camilla. Den här gången valde hon att skicka awarden vidare till oss arma krakar som fastnat i Wordfeudträsket och som spelar mot henne. Det är alltid kul att spela och det är ju därför det är så lätt att bli fast, men ibland är det galet svårt att bygga några ord av bokstäverna man får. Det vet både Camilla och jag, kan jag säga.

Jag tycker att det är svårt att skicka awarden vidare, eftersom jag uppskattar så många bloggare och bloggläsare, men samtidigt tycker jag själv att det är kul att få en award och då måste jag kunna ge en också. What goes around comes around.

Eftersom jag blev så glad av Camillas award bestämde jag mig för att skicka den vidare till andra glädjespridare. Det finns förstås ännu fler än de jag väljer här, men så här blev det idag. De här fem är fantastiska glädjespridare och det tycker jag behövs. Visst måste det finnas svärta i livet också, men jag gillar glädje. Det finns något glatt över det, liksom!

Carina - dina Dagens kloka ger faktiskt alltid något att tänka på. Dina blogginlägg andas också glädje och din bild säger allt. Vilken glädje!

Hanna - du sprider inte bara glädje utan även en hel del annat, men jag är så glad över att du kommit in i mitt liv, för ibland råkar man stöta på någon som bara är så ... så ... så... underbar!

Åsa - du berättar så öppenhjärtigt om ditt liv och dina funderingar och har alltid, och då menar jag verkligen alltid, ett positivt ord över till de bloggare du läser. När jag ser ditt namn bland kommentarerna vet jag att det står något positivt och det är så gött (götebosska!) att se!

Anneli - du har fått mina ögon att tåras flera gånger och faktiskt även av glädje. Du skriver så varmt och så fint att det känns som om vi träffats flera gånger. Varför har vi inte det?

Västgötskan - du är alltid mitt i allting och medan du håller på med det så kastar du ur dig ett blogginlägg. Enormt tempo och full fart varje dag och det gillar jag. Ofta har du humor i vardagen med och jag skulle gärna fika med dig, Tror inte det skulle vara tråkigt i en sekund. Tror inte att du är tråkig alls, faktiskt.

Rymdkapseln från Apollo 11. Förvillande lik den från
Apollo 13. Och lite lik Wall-E.
Igår tittade vi på filmen Apollo 13 och det bestämde vi redan när vi var på Kennedy Space center i Florida, för det skulle vara kul att se hur det gick för de tre männen i rymden. Jag hade sett den förut och eftersom Jim Lovell (som spelades av Tom Hanks) blivit en gammal man och pratade till oss från stora dukar på centret, så visste vi hela tiden att det skulle gå bra för de tre astronauterna även om det inte alltid såg så ljust ut.

Vilken grym ångest de måste ha haft i den där eländig rymdkapseln när det var minus 12 grader för fjärde dygnet och i princip obefintligt med syre. Så fasansfullt för både dem och deras familjer på jorden, som följde dramat.

Filmen fick inte hela min uppmärksamhet, för jag hade trots allt sexton wf-spel att hålla i luften samtidigt. I de flesta av dem var det sjukt svårt att skriva några ord, för jag hade bara konsonanter. I några av spelen hade jag dessutom de riktiga högoddsarna, de som ger massor av härliga poäng om man lyckas lägga dem över TW, DW eller åtminstone TL eller DL. Ni som spelar vet vad jag  menar och ni som inte spelar behöver inte fördjupa er i problematiken, men det handlar om att man får en massa sköna extrapoäng ibland.

Men hur sjutton bygger man ord av dessa bokstäver?


Eller av dessa?



Eller rent av dessa?



Sedan dök det plötsligt upp en massa vokaler i ett av de 16 spelen och givetvis är det inte de vanligaste vokalerna som a, e eller kanske i, utan svårplacerade dito. Då ser det ut så här:



Tänk om jag kunde flytta över några av dem till mina andra matcher. Det tycker jag hade varit en alldeles utmärkt idé, för fortfarande, efter en månads flitigt spelande, förlorar jag betydligt fler matcher än jag vinner. 

Det är något skumt med Wordfeud. Så måste det vara. Annars skulle jag vinna oftare. Någon som håller med? Känner ni också att ni borde vinna oftare?

En vit värld


Snöstormen igår har lagt sig sedan många timmar, men snön är kvar. I alla fall på marken. De vita grenarna, som jag som tur var hann fotografera i vår trädgård igår, är bruna igen. Där har snön redan försvunnit.

Om jag törs ska jag vingla ut en sväng när det är som ljusast ute och försöka ta lite fler bilder. Jag är livrädd för att halka i vanliga fall och med min bråkiga rygg rör jag mig inte direkt som en panter, även om den är väldigt mycket bättre, så vi får väl se vad jag vågar mig på. En liten tur ner till havet ska jag försöka ta i alla fall.

Och sedan är det tredje budet aldrig fel en söndag; tänk på vilodagen så du helgar den. Jarå, det gör jag så gärna.

Vilar ni idag, kära bloggvänner, eller gör ni något kul?




lördag 21 januari 2012

Lyckan stor, men högljudd



Idag är sonen så glad, så glad. Länge har han funderat på att köpa en elgitarr, men han har inte riktigt kommit sig för och eftersom det är hans pengar och han som måste vilja spela, så har jag inte tjatat det minsta. I förrgår bestämde han sig för att köpa en. Nu hade han funderat tillräckligt, så raskt bestämdes det att han skulle åka till Göteborg med sin pappa på lördagen för att inhandla den.

När han kom hem från skolan igår hände det otroligt märkliga att han just den dagen fått veta att han kommit in på gitarrundervisning i kulturskolans regi. Det kändes helt surrealistiskt, för han har stått i kö i ett par år och han syster fick köa ännu längre innan hon fick plats i höstas.

Idag kände han sig därför hur motiverad som helst att köpa den där gitarren och nu står han där i källaren och bekantar sig med den. Lyckan är stor. Och högljudd.


Dottern har varit på shoppingtur med bästa väninnan idag (ensamma för första gången i köpcentret utan föräldrar) och när hon kom hem var hon snäll nog att ställa upp på att bli fotograferad i snön, för det måste verkligen dokumenteras att vi till slut fick det där vackra vita fluffet på våra breddgrader också.


Ikväll ska vi en film som har tydlig anknytning till vår USA-resa. Vi ska följa med Tom Hanks ut i rymden i Apollo 13. Ska bli extra kul när vi tillbringat en hel dag på Kennedy Space Center.

Snö i håret minsann


Men titta så vackert de stora, härliga flingorna ligger i mitt hår! Tänk att första snön den här vintern kom den 21 januari.

Det ska tamejsjutton dokumenteras - gjort!

Behagliga efterdyningar


När sonen var bebis var han extremt morgonpigg. Han vaknade gärna strax före halv fyra på "morgonkvisten" och var sedan vaken till tiosnåret då han sov någon timme. Under den vakna tiden satt jag med honom i sängen och sjöng eller läste sagor, för att inte väcka de andra i familjen.

Sedan följde flera år när han vaknade mellan fem och sex. Inte alltid så kul på helgerna, men vi skaffade en TV i sovrummet och så kunde jag ligga och tryna, även om jag inte somnade om, medan han tittade på Dora och Kommissarie Gadget. Mysigt.

Väldigt praktiskt var det under dagisåren och de fyra första skolåren, för jag har inte behövt väcka honom en enda gång. Jag har faktiskt aldrig behövt släpa en trött son till förskolan eller skolan, utan pigg och glad och på lätta dansanta fötter har han alltid studsat dit.

Under hösten som gick har han dock börjat sova lite längre, så nu när han går i fjärde klass händer det att jag väcker honom. När jag väl gjort det är han lika pigg som vanligt, så fortfarande är det ingen tröttis som släpar sig upp.

Igår var vi hos fina grannar och kom inte hem förrän efter ett och barnen var med hela kvällen, så de var rätt trötta när vi stoppade dem i säng.

Eftersom vi nyligen var i USA och är lite bortkollrade i tiden ännu sover sonen bättre och längre än någonsin. Idag vaknade han så sent som 9.40 och då hade jag redan varit uppe i någon timme. Så skönt för honom att han kan sova så länge.

En behaglig efterdyning efter resan, tycker jag.

Dottern har alltid varit precis tvärtom. Jag har fått en av varje på de allra flesta sätt som finns, för barnen är fascinerande olika. Dottern är så kvällspigg att jag nästan fick muta ner henne i sängen vid midnatt under flera år. Först när hon började på dagis vid fyra års ålder började det bli lättare att få henne att somna, för då var hon ju tvungen att gå upp på morgonen och jag kunde inte längre låta henne sova så länge.

Nu, när hon snart blir tonåring, älskar hon att sova riktigt länge på morgonen, så när vi andra funderar på lunch har hon knappt ens tänkt på frukost.

Hur har ni det på sovfronten? Fick ni någon mysig sovmorgon denna lördag?

fredag 20 januari 2012

C-hour som i clementin?


Idag har jag köpt bedårande söta miniclementiner, som är så pyttiga och gulliga att man nästan inte törs skala dem och äta upp dem. Man kan liksom inte äta upp bebisar.

Fredag hör ihop med chardonnaytimme, även populärt kallad c-hour, och då passar det ju bra med dessa små rara frukter. Men frukta icke! Den typ av c-hour man kan uppnå med dem som sällskap ersätter på inget sätt den vanliga. Det är omöjligt som substitut trots att c-hour då skulle kunna stå för både clementintimme och c-vitamintimme.

Den som innehåller vitt vin är på något sätt mer min stil; lite godare, lite lyxigare och lite roligare.

Så om bara några minuter tar jag med mig några röror och lite crostini och skuttar (jo, med min renoverade rygg går det nästan, nästan att skutta idag, så mentalt gör jag det) till en av mina mest underbara grannar. Henne har jag inte sett sedan förra året, så nu blir det kramkalas, catching up, babbel och bubbel i härliga doser kvällen lång.

Idag tänjer vi på timmen, som traditionsenligt börjar kl 17 och umgås hela aftonen. Chardonnaytimmen blir då en liten förfest - helt perfekt start på helgen.

Skål och ha en skön fredag!

Grym kille, det där!


Jag är så nöjd med besöket hos sjukgymnasten igår. Vilken professionell kille! Han lyssnade tålmodigt på min berättelse om den onda ryggen och lite synd om honom var det kanske när jag protesterade mot att han skulle skriva att jag inte hade någon utstrålning. Det gick ju bara inte att låta bli att påpeka hur det kunde tolkas.

Leende förklarade jag att det i alla fall skulle bli ett bra blogginlägg. När han slutligen läste upp vad han skrivit i journalen påpekade han att han förtydligat vad han menade, så det inte skulle missförstås. Det tycker jag var snällt.

Men det bästa och roligaste var ju ändå förstås att behandlingen med TENS-apparaten gav sådan fantastisk hjälp. Jag fick också recept på en övning som jag ska göra varje vaken timme för att lätta på trycket i ryggen och det gjorde jag igår. Och kommer att fortsätta göra under dagen, trots att jag inte är någon träningstyp.

Det som har hänt med ryggen är att en disk buktar ut, av någon anledning som jag inte förstår för jag har inte gjort något märkligt vad jag vet, och det leder till våldsam smärta och begränsad rörlighet. Det jag ska göra att att försöka få in disken ordentligt igen. Övningen går ut på att ligga på mage, sätta händerna i axelhöjd på underlaget och häva sig uppåt så ryggen blir som en båge åt "fel" håll. Tio sådana ska jag göra varje gång och det gör jag flitigt nog varje vaken timme.

Jag kan också ligga och läsa på det sättet som man gör när man solar baksidan på stranden. Det är också bra. Det jag ska undvika är att böja mig framåt.

När jag vaknade i morse kände jag att jag kunde ta mig ur sängen oerhört mycket smidigare än jag kunnat den senaste månaden. När jag sedan började gå var det inte alls lika plågsamt att flytta fötterna framåt. Det har gjort gräsligt ont tidigare.

Fortfarande ska jag sitta så lite som möjligt och om jag sitter ska jag svanka eller ha en kudde bakom ryggen, för när jag säcka ihop kan disken börja bråka och vara på väg att bukta igen.

Helst ska jag ligga eller gå omkring och det ska jag försöka göra, för det är fantastiskt att vara på väg tillbaka mot en fungerade rygg/tillvaro igen.

På måndag har vi dejt igen, sjukgymnasten och jag, och jag ser faktiskt redan fram emot det. Hoppas, hoppas jag kan berätta för honom att jag då är helt bra igen. Känns ofattbart efter denna långa plågsamma period.

Det verkar bli en riktigt bra fredag och detsamma önskar jag er, härliga bloggläsare!

torsdag 19 januari 2012

Vadå ingen utstrålning?!

Inte ens lite, lite, LITE utstrålning ...?

Idag har jag varit hos sjukgymnasten med mitt ryggonda och det var riktigt intressant. Han berättade för mig hur ryggraden fungerar och visade pedagogiskt på en fejkdito, som han böjde hit och dit.

Sedan testade han en massa grejer och jag fick luta mig av och an och spjärna emot både på det ena och det andra sättet, för att utesluta djupare bekymmer än det han misstänkte. Han frågade också en massa saker och jag svarade och berättade hur allt hade börjat och sedan fortsatt.

Han vände efter en liten stund bort huvudet från mig mot dataskärmen för att journalföra mina utläggningar om min kroppsstatus och läste högt, för att kolla så att han hade uppfattat mig rätt.

Nja.

Det hade han väl i det stora hela, men jag protesterade vilt när han sakligt konstaterade att jag inte hade någon utstrålning. Det tyckte jag inte var särskilt hyggligt att vräka ur sig på första dejten och det sa jag också uppriktigt till honom.

Visserligen är jag säkert tio år äldre än han är och jag kan till viss del förstå honom, för jag känner mig dessutom väldigt gammal och sliten med den här eländiga ryggen, men måste han vara riktigt så uppriktig? HELT utan utstrålning behöver han väl ändå inte påstå att jag är?

Han slutade knattra på tangentbordet och erbjöd mig en behandling med en TENS-apparat för att få bort en del av smärtan i ländryggen. Medan jag låg där och kände strömmen pulsera i ryggslutet fortsatte han att anteckna och läste återigen upp vad han skrivit.

Då hade han putsat lite på sin mening om utstrålningen och sa:

- Smärta i ländryggen, men ingen utstrålning ner i benen.

Närå. Smärtan sitter där den sitter och den strålar inte ut alls, varken upp över ryggen eller ner mot benen.

Skönt att det bara var det han menade.

En småtrevlig utmaning


Ibland dyker det upp utmaningar här och var på bloggarna och den här hittade jag igår både hos Micke och Cissa. Jag har funderat på den förut när den dykt upp och lett åt de nya saker jag fått veta om bloggare jag brukar besöka och idag bestämde jag mig för att själv anta utmaningen. Vad annat kan jag göra en regnig morgon alldeles innan jag ska bege mig till redaktionen på Kungsbacka-Posten, som jag skriver krönikor för varannan vecka?

1. VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?

Jag var föräldraledig med båda våra barn; dottern två år och sonen ett halvår.

Dessutom hade jag mitt livs längsta nyttighetsperiod rent matmässigt. Jag hade gått upp rejält i vikt under graviditeterna (imponerande 32 kg med dottern!) och bestämde mig den 1 januari att äta extremt nyttigt fram till påsk. Tolv kilo skulle jag absolut hinna gå ner, tänkte jag.

Jag gjorde inga som helst avsteg och var mycket sträng mot mig själv. På min hemmagjorda diet (mycket grönsakssoppor blev det!) klarade jag målet med råge och på långfredagen vägde jag till och med fyra kilo mindre än målvikten. Hela 16 kg minus på lika många veckor blev det. Det blev en supersmarrig påskafton och jag åt massor av godsaker, som jag klarat mig så länge utan.

Den främsta motivationen till att jag lyckades var att jag ville se ut som jag brukade göra. Jag kände inte igen mig längre och det var inte kul.

2. VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?

Slet med boken Nära dig. Kämpade varje dag och hade ingen aning hur otroligt lång den blev under tiden.

Dessutom fotograferade jag väldigt mycket eftersom det var en osedvanligt vacker och snörik vinter. Fullständigt främmande den vi har i år.

3. FEM SNACKS DU GILLAR:

Jag älskar snacks i de flesta former och blir glad för det mesta som bjuds, men om jag handlar själv blir det gärna detta och i denna inbördes ordning:

Jordnötsbågar (mycket godare och sprödare än jordnötsringar av olika märken)
Cheez Cruncherz
Cheez Doodles (vanliga ostbågar/ostkrokar, alltså)
Salta nötter (alla sorter!)
Pringles Sourcream and Onion

4. FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:

Flera snapsvisor t ex Dromedarvisan (mel: När månen vandrar):

Jag tänker sälja min dromedar
Jag tänker flytta till Norden
Vem vill va bosatt uti ett land
där man får ligga till borden?
Nu konverterar jag här på snabben
Jag vill ha akvavit till kebaben
Var ingen mes
Fyll upp din fez!

Imse Vimse Spindel (och en rackarns massa andra barnvisor)

De flesta Abbalåtar (ojoj, vad jag suttit med konvolutet och lusläst på mellanstadiet)

Bara ibland av Eva Dahlgren (vi skulle läsa valfri dikt inför klassen på gymnasiet och en dag var det plötsligt min tur och jag hade ingen med mig, märkligt nog för jag var väldigt ordentlig, så jag tog med mig ett tomt papper fram till katedern och läste låttexten som jag kunde utantill - praktiskt)

Ja, må hon leva (med många verser dessutom...)

5. FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:

Resa ännu mer
Köpa ett litet hus på en lättskött tomt i närheten av oss till mor och far, så de kommer närmare (vare sig de vill flytta eller inte!)
Betala av lånen (studielån och huslån)
Gå på shopping- och fikatur med dottern (det bästa hon vet) och inte säga nej i varje butik
Bjuda mina fina vänner på fest med massor av god mat och champagne

6. FEM DÅLIGA VANOR:

Sover för lite
Äter för onyttigt (för ofta mackor)
Motionerar alldeles för lite
Sitter för slarvigt när jag arbetar vid datorn
Lägger det mesta i högar - lite överallt dessutom

7. FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:

Jag hade lätt kunnat skriva femtio saker jag gillar att göra, men troligen är detta topp fem, fast ordningen kan variera:

Umgås med trevliga människor
Resa både kort och långt
Skriva allt möjligt
Läsa bra böcker
Äta goda saker

8. FEM SAKER DU ADLRIG SKULLE KLÄ DIG I ELLER KÖPA:

Jag skulle tackålov aldrig ta på mig:

Päls
Stringbikini
Skostorlek 36

och jag skulle aldrig köpa:

Sex
Knark

9: FEM FAVORITLEKSAKER:

Datorn
Kameran
iPhonen
Spisen
Ugnen

10. TIO PERSONER DU VILL SE ANTA UTMANINGEN:

Några av er har redan gjort utmaningen, men ni andra som känner er sugna får gärna ta er an den, för det är alltid kul att få lära känna er lite extra!

onsdag 18 januari 2012

En hel del namn är okej

En greks namn funkar nog inte, men grekens går.

Varenda dag spelar jag Wordfeud. Jag misstänkte starkt att jag skulle bli fast så snart jag hade börjat, för det var vad alla sa till mig och jag visste ju själv att jag gillar ord. Nu har jag haft min iPhone i några veckor och hunnit både vinna och förlora ett antal matcher.

En del ord tycker jag borde ge poäng, fast de inte gör det, för det finns verkligen. Pö är ett sådant. Man kan göra det lite pö om pö. Det är väl ett ord? Och betyder att man gör lite i taget. Som den undersökande journalist jag ändå innerst inne är har jag dessutom googlat på uttrycket och fått reda på att det har franskt ursprung. "Peu" betyder lite på franska, så vi har försvenskat det hela en aning.

På spanska säger de "poco a poco" så det finns där också.

En annan variant där det är snålt med poäng är om jag sätter s efter vissa ord, till exempel hårigas. "Det är de hårigas fel att rakhyvlarna är slut i butiken" skulle man ju kunna säga. Det tycker inte WF.

Andra saker man inte får poäng för är länder, orter och egennamn. Till viss del kan jag förstå det, för det finns trots allt en massa mer eller mindre ovanliga och udda namn och var ska man dra gränsen om man tillåter vissa?

Eller vänta nu. WF tillåter ju visst vissa. De här namnen (och nog är det rätt många?!) finns i SAOL och därför godkänner WF dem:


  • LISA
  • LENA
  • STIG
  • STEN
  • ALF
  • EVA
  • ANN
  • HANS
  • KLARA
  • MAX
  • DAG
  • KNUT
  • FRANK
  • TINDRA
  • PER
  • PÄR
  • KARL
  • LINDA
  • MAJ
  • BO
  • AXEL
  • LEJA
  • DAN
  • NICK
  • JAN
  • IRIS
  • LINA
  • JACK
  • RUNA
  • FRANS
  • JÖNS
  • LUCIA
  • ENAR
  • SAGA
  • RITA
  • TINA
  • EMMA
  • SET
  • KAJ
  • BJÖRN
  • VIKING
  • MYRA
  • ANDRE (med accent på namn, förstås, men det finns inte i WF...)
  • GINA
  • MÅNA (udda stavning, men 104 kvinnor stavar så)
  • KATTA (jorå, man kan heta Katta, inte bara kallas så)
  • MALVA
  • LILJA


Det finns säkert ännu fler, men nu är jag uppe i 48 stycken. Har ni stött på några andra?