Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

lördag 26 maj 2012

Aldrigheten och evigheten


Idag är det tre månaders sedan jag väcktes av det hemskaste telefonsamtalet jag fått hittills i mitt liv. Hela dagen förflöt som i en dimma och jag hade aldrig kunna tänka mig hur många tårar som skulle trilla. Vilken bottenlös förtvivlan jag skulle känna. Hur urgröpt min själ skulle kännas. Och hur maktlös jag skulle känna mig.

Jag är en fixare. Jag fixar saker. Om det är något som krånglar så brukar jag lösa det. Kanske inte alltid själv, men jag kan i alla fall hitta någon som kan hjälpa mig. Jag ser alltid möjligheter, lösningar och utvägar. Och vips, så är problemet löst.

Min älskade storebror hade lovat att ringa mamma och pappa när han kom fram till Thailand, så de skulle veta att allt var okej, men han gjorde aldrig det. Efter ett par dagar var oron förstås stor och då kom jag på att jag har en före detta klasskompis som är syster till en annan kille som var där nere samma tid. Jag skrev ett meddelande till henne på Facebook och frågade om hon möjligen kunde kolla med sin lillebror om allt var okej med min storebror.

Det tog bara någon timme så fick jag svar tillbaka. Båda bröderna satt i baren och hade trevligt. Min bror hade försökt ringa våra föräldrar massor av gånger, både från sin egen mobil och från andras, men det var något som gjorde att det inte fungerade. Det kändes underbart att kunna ringa till mamma och berätta att allt var bra. Jag fixade och mina föräldrar blev glada. Antagligen blev även min bror lättad, eftersom han förstod att vi var oroliga för honom.

Ett par dagar senare lyckades han till slut ringa och även mejl och sms fungerade, så vi kunde ha kontakt allihop.

Det som hände den 26 februari kunde jag inte fixa. Jag kunde inte göra någonting alls för att olyckan skulle bli ogjord. Det enda jag kunde göra var att gråta och förbanna det fullständigt meningslösa och orättvisa att att vi förlorat någon vi älskade så mycket.

Min förre rektor, som är en mycket klok och varm människa, skrev att han läst om en kvinna som förlorat ett av sina barn och hon sa att det är aldrigheten som är det värsta. Exakt så känner jag med. Det går inte att ta in att jag aldrig ska få kramar min bror igen. Att jag aldrig ska få höra hans röst. Att vi aldrig ska ta en bild på oss fyra syskon för att glädja vår mamma igen. Aldrig någonsin. Aldrig, aldrig, aldrig - vad vi än gör och hur mycket vi än anstränger oss.

Det är aldrigheten som är det allra värsta och mest smärtsamma och den pågår i evighet.

9 kommentarer:

Mikaela sa...

Ja, aldrigheten är hemsk! För ett tag sedan så fick jag frågan (som man kan få ibland, iaf om man jobbar i sjukvården) "är du rädd för att dö?" Jag funderade lite innan jag svarade "nej, jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte få leva kvar." Personen ifråga undrade först vari skillnaden låg, men förstod sedan mitt sätt att tänka. Själva döden skrämmer inte, men förlorandet av livet och intåget i aldrigheten för min egen del eller för någon annans. Den skrämmer. Eller ja, skrämmer kanske är fel ord, men det är något jag aldrig tror jag kommer förlika mig med.
Tänker på dig! Kram

stoffisen sa...

Du skriver så fint min fina vän.
Det är rörande att du är så pass varm i dina ord..

3 månader, hua, det känns som igår.
Fina du!

Kram

♥ Carina ♥ sa...

Livet går vidare även om det aldrig blir detsamma igen när sorgen slår till.
Aldrigeheten... det var ett bra ord...
*Kramar om*

Fröken Hulda sa...

Vilket klokt ord.... "aldrigheten". Igår hade jag den känslan om pappa. Aldrig mer... bara i hjärta och minne.

Varm kram ♥

Pssst! Han är med dig... och det vet du ♥

Fröken Kråknäs sa...

Aldrigheten gör så ont, så förb... ont! Och precis som du skriver så pågår den i all evighet.

Däremot så uppväger alltidheten (åtminstone lite, lite) det som gör så ont genom att man alltid har kvar sina vackra minnen. De finns alltid där och ingen kan ta dem ifrån mig.

En stor hög med kramar till dig!
Katarina

Susanne sa...

Avskyr aldrigheten. Idag konfirmerades min brorson Jesper och det var till denna dag min syster skulle vara så frisk så att vi alla skulle samlas igen. Och som du vet hann vi aldrig samlas igen =´( De senaste dagarna har aldrigheten varit jättejobbig. Tack för ordet aldrigheten, för det ordet kommer jag använda.
Bamsiga kramar

Marina sa...

Ett fantastiskt ord, hemskt, men ändå vackert på något vis...ett ord som säger väldigt mycket.
Kram

Camilla sa...

Det var ett vackert ord...aldrigheten.
Men ett väldigt sorgligt ord.
Jag kan tänka mig att aldrigheten är värst.
Men du...minnet lever. Tänk på det.
Kramar i massor.
Kraaaaaam!

Anneli sa...

Aldrigheten och evigheten är det som skrämmer mest. Det mest obehagliga man kan råka ut för och det enda som inte går att fixa.

Många kramar!