Is är hårt och änder är söta

Eftersom det var strålande väder ännu en dag bestämde vi oss för att åka till Torkelstorp och gå en promenad på den tjocka isen. Vi klädde oss i termobyxor och tjocka jackor och tog med varm choklad, säsongens sista lussekatter och några blåbärskexchokladbitar.

Det var redan en hel del människor där, bland annat hoppfulla och tålmodiga män som väntade på vind för att kunna åka isjakt.

Försiktigt gick vi ut på isen och de första tio meterna gick det riktigt bra. Jag gick lite saktare för att kunna fotografera familjen och det var verkligen vackert där ute i Kungsbackafjorden. När resten av familjen låg hundra meter före mig gick jag så sakta och höll andan i förskräckelse, för jag kände hur halt det var under mig.

Jag trodde att jag skulle klara det om jag tog myrsteg, för det var trots allt helt platt, men plötsligt låg jag där. Rakt på isen. Först föll jag på båda knäna, men i ett desperat försök att skydda kameran föll jag sedan till höger och slog i höften också.

Med darrande händer knäppte jag på kameran och minsann, turligt nog hade den klarat smällen! Båda knäna värkte, men jag kunde i alla fall stapplade ta mig upp för egen maskin. Jag tittade in mot land och konstaterade jag säkert gått 25 meter och undrade genast hur sjutton jag skulle kunna ta mig tillbaka in till tryggheten igen.

Familjen försvann längre och längre bort i fjärran och var nu små svarta prickar vid horisonten. Jag stapplade oändligt sakta in mot en sandbank som sköt upp mitt i isen och på den gick jag lite fram och tillbaka i väntan på de andra.

Till slut kom  de för att fråga varför jag inte kom efter och när jag förklarat hur våldsamt hala mina stövlar var begav sig sonen och käre maken ut på en tur till medan jag och dottern cirkulerade närmare land och gick ut på piren istället.

Sedan var det dotterns tur för ett nytt äventyr på isen och då tog maken den fina bilden när hon ligger på blankisen.

Efter att ha värmt oss med den rykande heta chokladen åkte vi in till Kungsbackaån, för att mata änderna. När jag ska bort kanterna från formbrödet till smörgåstårtan i torsdags sparade jag alla resterna i en påse och idag var det dags för de små fåglarna att få lite gott bröd.

Det var massor av änder, fiskmåsar och gråtrutar vid ån och de blev alldeles vilda av glädje när vi kom med en hel påse mat till dem.

Det här söta andparet stod länge och tittade på medan de andra hungriga kompisarna fajtades om brödbitarna. Det märktes att de uppskattade brödet, för de flaxades och ropades vilt hela tiden medan vi var kvar.

Efter detta äventyr var det riktigt skönt att få komma hem igen och även om jag slog mig lite grann, så var det i alla fall ingen som gick igenom isen och det är jag väldigt tacksam för...